Lill-Babs Svensson – folkhemmets drottning

Ann Charlott Altstadt: Ingen jobbar hårdare, älskar mer och får så mycket kärlek tillbaka

Efter 64 år i branschen fortsätter Lill-Babs att ge allt och bräcker till och med The Rolling Stones, skriver Ann Charlott Altstadt.

Jag som växt upp på vecko- och kvällstidningar har sett artister och kändisar födas, blekna bort och bytas ut i ständig cirkulation. 80-åriga Barbro Margareta Svensson från Järvsö Hälsingland har inte bara överlevt den snurren. Lill-Babs är en konstant dekor i vårt offentliga rum, någon som alltid funnits. Med den märkliga enigmatiska kvaliteten att hon som omslagsbild en gång kunde öka Året Runts upplaga med 40 000 ex – och hon drar fortfarande publik.

Lill-Babs måste vara the hardest working woman in showbiz. På turné sedan 1954, senast i höstas med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson, har hon kunnat försörja mormor, mamma, bröder, barn och en och annan karl. Den artistiska gåta Madonna en gång formulerade om sig själv gäller också Lill-Babs; många både sjunger och dansar bättre men utan att bli stjärnor. Så vad är det egentligen för speciellt med Barbro Svensson?


I tusentals intervjuer och reportage lyckas Lill-Babs förmedla en fullkomlig mix av kontrasternas attraktion. Hon framstår både som helt vanlig och väldigt ovanlig, både modig och rädd, som mjuk och tuff samtidigt. Hemligheten är att styrka måste kombineras med sårbarhet för att skapa det djup som kan väcka både tvådimensionella mediekändisar som publikens intresse till liv.

Men trots att Lill-Babs var en så kallad girl next door som inför öppen ridå handarbetade, firade jul med mamma, blev kär, fick barn, gifte och skiljde sig i flera varv är hon ändå aldrig vanlig i betydelsen lagom.

”När kvinnliga artister appro­prierat Dolly Parton som feministikon så borde väl Lill-Babs stå på tur”

Jag upptäcker att jag har blivit lite lurad av det här med Järvsö, stå med båda fötterna på jorden och mammas korv hit och bildningskomplex, vacklande självkänsla och att tacka alla för allt dit. Lill-Babs är ta mig fanken too much. Men på sitt eget unika vis. I ett ängsligt designat rum bryter hon inte av som en äkta allmogebyrå utan som en jäkla överpyntad, skitsnygg julgran.


Jag ser tidningsbilderna framför mig. Lill-Babs ger allt på scenen. Hon är genomsvettig med håret klistrat i pannan efter en show. För ingen jobbar hårdare, ingen älskar mer och ingen får så mycket kärlek tillbaka. Men när Lill-Babs blir sviken är hon ledsnare, mer övergiven och ensammare än någon annan. Hon biter ihop, kämpar mest och kommer alltid igen.

Nu för tiden, när fans är medvetna om industrin kring varumärkesbyggande och om skillnaden mellan offentlig persona och privatperson, är väl autenticitetsanspråk lika daterade som dinosaurien. Men trovärdighet är fortfarande nödvändigt, även om du är ett fejkat utanförskapsfreak som Lady Gaga eller en medelklassrappare med påhittad gangsterbakgrund. Och Lill-Babs var och är perfekt som sig själv, oavsett vem hon än egentligen är som Barbro.

I en föränderlig värld upplevs hon alltid vara densamma och därför aldrig riktigt rätt enligt trenderna i toppen. Hon närs i stället av starka folkliga underströmmar. En gång i tiden måste kändisar känsliga för vartåt det blåste förkasta det så kallat borgerliga. De skulle vara medvetna, vilket betydde frigjorda, familjefientliga, livsstilspuritanska och anti-kommersiella.

Men varken Lill-Babs eller den publik- och läsarskara hon drog till scen och veckotidningar motsvarade dessa krav. Därmed svek hon det som då benämndes kvinnokampen och blev en representant för skadliga förlegade ideal.


Men en kvinna född på den hälsingska landsbygden 1938, som sedan tonårs-tiden försörjt både familj och anställda, kan knappast kallas vare sig konventionell eller traditionell. I dag, då alla kvinnor ska beskrivas som starka som står upp för sig själva, tar för sig och tar plats, hyllas detta som feminism. Plakaten har bytt paroller men upprepas på samma pliktskyldiga papegojvis – till skillnad från den tidigare kvinnokampen kan feminism betyda vad som helst som sägs inspirera kvinnor. Så när kvinnliga artister med flera approprierat Dolly Parton som feministikon så borde väl Lill-Babs stå på tur.


Lill-Babs är dock något mer beständig än de politiska klimaten. Orubbligt står hon emot alla vindar och till slut måste de mojna som inför urberget. För dem som inte böjer sig för tidsandans nycker och faser blir ”folkkär” belöningen och ordet verkar vara uppfunnet just för Lill-Babs.

Lill-Babs och Lars Forssell gjorde krogshow 1980.

Men folklighet är knepigt. Som odefinierbar essens är den svår att konstruera men också fullt ut acceptera, utan att vilja skicka den på klassresa. När Lars Forssell skrev texterna till Lill-Babs omtalade krogshow 1980, var det ett oväntat sceniskt möte när folkpark träffade finkultur – även om Forssell vände sig mot en sådan uppdelning i sin roll som försvarare och förmedlare av det folkliga till ett högre erkännande.

Showen betraktas som en milstolpe i Lill-Babs karriär då hon för första gången sades få visa en djupare, mer seriös sida av sig själv. Jag tar mig dock friheten att decennier senare tycka att det låter som folkförakt att Lill-Babs skulle behöva legitimeras inför dem som såg ner på allt som kallas underhållning, att hon behövde göra en forssell för att imponera på finpubliken. En Lill-Babs i gevär som röjde bland sågspånen och till ensamt piano sjöng ”Showkvällar” i musikalen ”Annie, get your gun” inför ett tolv kvällar fullsatt Skandinavium är mer än creddigt.


Efter 64 år fortsätter Lill-Babs att ge allt. Men tillåt mig tvivla på det här med att stå med båda fötterna på jorden som hon väl vid det här laget kan tatuera som särskilt kännetecken. Låter det inte som en besvärjelse?

Lill-Babs verkar i stället vara av den där särskilda sorten som hyser starka extra allt-känslor och som är impulsivt rastlös nog att följa dem. Hennes ständiga turnerande handlar förstås om försörjning, att lägga på hög verkar inte vara hennes gebit. Kanske är hon fortfarande sämst på att tacka nej och sedan ta bra betalt. Men är det enda förklaringen?

Trots allt prat och planer om Järvsö kanske Lill-Babs tillhör dem som aldrig blir riktigt jordade i någon mylla. Tänk om Lill-Babs egentligen är The Rolling Stones? När Mick Jagger föddes var hon fyra och hennes karriär bräcker bandet med åtta år. Det kanske är lika svårt för Barbro att leva vanligt svensson-liv som för Keith och Mick att hålla sig hemmavid om kvällarna och klappa katten. Och varför skulle hon, så länge publiken hänger med?

Go Go Lill-Babs Go!

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.