Stöd hjältarna – åk till mässan
Patrik Lundberg om bibliotekarier och lärare – samhällets grindvakter mot extremism
Under min första bokmässa såg jag vad så många ser: Signeringsköer till storvilt såsom Camilla Läckberg och Leif GW Persson. Björn Ranelid, Mat-Tina Nordström, kändisar som har skrivit självbiografier och tar selfies med sina fans.
Seminarier med finlitterära prosaister som klappas medhårs av sina förläggare. Rödvinsfryntliga kulturmän som limmar på förlagspraktikanter.
Jag såg det, och jag ser det varje år. Men jag lärde mig snabbt att det bara är en del av det som Bok & bibliotek i Göteborg består av. Mässans egentliga kärna syns sällan utåt: bibliotek, skola samt barn- och ungdomslitteratur.
Den kärnan finansieras till stor del av kommersen. Så fungerar nästan all litterär verksamhet i Sverige i dag. Norstedts måste köpa rättigheterna till Femtio nyanser av honom för att kunna ge ut diktsamlingar som säljer 400 exemplar. Småstadsbibliotek behöver ibland bjuda in youtubers för att ha råd att ställa smala poeter på scen inför tio åhörare.
Nästan alla, som med anledning av Nya Tiders medverkan, debatterar årets mässhelg missar detta faktum. Det som framträder är en bild av att bokmässan enbart består av mingel och signeringar. Nu också med högerextremister. Ska man dit ändå eller ska man bojkotta?
Tunnelseendet märks inte minst på de två alternativa mässorna. Inte för att de har något ansvar att ersätta det utbud som Bok & bibliotek erbjuder – det har de inte.
Men ändå: Tidningen ETC:s arrangemang Bokmassan har sammanlagt 71 programpunkter. Med tungviktare som Gellert Tamas, Maria Sveland och Lo Kauppi. Vilket är guld. Antalet punkter som handlar om bibliotek? Noll. Skola? En. Barn- och ungdomslitteratur? En.
Göteborgs litteraturhus Scener & samtal har 48 programpunkter. Med stjärnor såsom Athena Farrokhzad, Theodor Kallifadites och Karolina Ramqvist. Bibliotek? Noll. Skola? En. Barn- och ungdomslitteratur? Tre.
Sådana programpunkter får inte plats.
De som menar att bokmässan lämnar fritt spelrum för extremismen missar också vad som egentligen pågår, och alltid har pågått, i mässhallarna. Varje år åker tiotusentals bibliotekarier och lärare till Göteborg. En tredjedel av alla besökare jobbar i skola eller på bibliotek.
De åker inte för att dricka rödvin. Inte för att få Leif GW Perssons autograf. Absolut inte för att mingla med extremister. De åker dit för att fortbilda sig.
Enbart under mässtorsdagens första halvtimme arrangeras fler programpunkter om bibliotek, skola samt barn- och ungdomslitteratur än vad Bokmassan och Scener och samtal skrapar ihop på en hel helg.
Demokrati och antirasism är tuffa kamper. Dels manifesteras de på barrikaderna, inför öppen ridå. Framför allt skapas och upprätthålls de av människor i vardagen: Bibliotekarier och lärare. De som möter barn- och ungdomar på daglig basis. De som varje dag jobbar för demokrati och antirasism. De är det offentligas första grindvakt mot extremism och utanförskap.
De här människorna behöver bokmässan. De behöver gå på de här – för oss andra ganska osexiga – seminarierna och samtalen som ingen annan kommer att arrangera.
”Skolbibliotek för pedagogisk investering”, ”Cirkelmodellen i svenskundervisningen”, ”Bokstart i glesbygd”, ”Mitt barn på nätet”, ”Pedagoghunden Molly”, ”Kollegialt lärande i praktiken”.
Jag kan fortsätta i timmar. Och addera ett hundratal samtal om källkritik, bildning och svenska för nyanlända.
Skol- och biblioteksväsendet är och förblir samhällets bästa vaccin mot fanatism, våld och totalitära ideologier. Och bokmässan är, tillsammans med ett antal mindre konferenser, en förutsättning för att de här hjältarna ska få fortbilda sig.
Paradoxalt nog behövs alltså kommersen för att detta ska fortgå. De cirka 60 000 besökarna från allmänheten är en förutsättning för mässans överlevnad och de cirka 30 000 lärarnas och bibliotekariernas vidareutbildning.
Det står varje författare fritt att bojkotta bokmässan. Det går att förstå varför många känner rädsla inför att vistas där. Det är heller inte med glädje jag själv åker dit för att vistas i samma lokaler som Förintelseförnekare. Det är för att förhindra att fler i förlängningen ska lockas att förneka Förintelsen.
Jag åker dit för att ta del av kommersen och även att vara en del av den, även om jag personligen lockar färre besökare än Camilla Läckberg och Leif GW Persson.
Det är en förutsättning för att mässans kärna ska få leva. För att lärare och bibliotekarier ska få redskap att fortsätta sin kamp för bildning och utbildning. Det är garanten för att vaccinera framtida generationer mot fanatism.
