Polerade populister
Vad vill Sverigedemokraterna? Det förslag till ett nytt principprogram som ska behandlas under de kommande landsdagarna ger en förskönad bild, långt från partiets politiska praktik.
Ta till exempel det korta och plattitydmässiga kapitlet om utrikespolitiken. Där nämns inte EU vid namn – partiet konstaterar bara att man ”med stark skepsis” ser på samarbeten som tar sig överstatliga former.
Så besöker jag verkligheten genom att studera den beryktade internationella sekreteraren Kent Ekeroths blogg. Förutom att Sverige ”har blivit som ett dårhus” och att ”kulturberikare” ljuger hävdar han där att SD är det enda parti i Sverige ”som står upp emot EU och dess totalitära fasoner”. Han twittrar samtidigt om att ”EU:s galenskaper påminner om de som kommunismen producerade”. Tidigare kunde man på hans blogg se en bild av massmördaren Stalin omgiven av texten EUSSR. Stalin är alltså lika med EU i Ekeroths värld och historia var nog inte hans bästa skolämne.
Man måste därför jämföra ett polerat programförslag med vad Sverigedemokraternas riksdagsledamöter faktiskt tycker när de talar fritt. Programtexten undviker de rent rasistiska budskap som är stödtruppernas livsluft. Det doftar snarare punschveranda när ”socialkonservatismen” har satts som en ledande princip. Vore jag kristdemokrat skulle jag känna samma rädsla för de här texterna som sossarna inför moderaternas försök att ockupera arbetarrörelsens terräng. Här hittar KD:s högerfalang nämligen formuleringar som de skulle älska.
Vilka är då inspirationskällorna för den nya linje som Sverigedemokraterna försöker lansera. Två nämns vid namn: Benjamin Disraeli och Teodor Holmberg. En modern filosof som Roger Scruton finns förstås med i bakgrunden även om han inte presenteras. Problemet är bara att dessa tänkare har sidor som partiets ideologer förtränger: Disraeli såg de muslimska turkarna som ett värn mot de kristna bulgarernas nationalism och Teodor Holmberg hade Kaiser Wilhelm som sin politiska idol.
Till det mest grumliga i detta dokument hör resonemangen om nation och stat. Osmält materia från den gamla tyska diskussionen om Volksgemeinschaft (”naturlig” gemenskap) och Gesellschaft (institutionell, formell organisering av ett samhälle) blandas med historiska fantasier. Hela avsnittet kring definitionen av det svenska är politisk metafysik av ett slag som vi inte sett i här i landet sedan 1945: ”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Det är som den gamla statskyrkan. Man kan ändå träda ut ur denna folkgemenskap ”genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”.
Av taktiska skäl tonas invandringskritiken ner. Fast hotet från muslimerna måste förstås få några rader för att alla partimedlemmar ska vara nöjda.
Djävulen bor i detaljerna, säger engelsmännen. Han döljer sig nog också i detta program. Men allra säkrast hittar man honom hos Kent Ekeroth och hans kollegor i det högerpopulistiska nätgäng som utgör Sverigedemokraternas kärntrupp.
