En kämpande intellektuell
Åsa Linderborg minns Claes Andersson (1937–2019)
"Hon går med vinden i sitt hår" läste Claes Andersson på ett kassettband som fanns i mitt barndomshem. Jag brukade spela den finlandssvenske poeten när jag kom hem efter plugget. Hans förtroendefulla tilltal var avstressande och de anspråkslösa kärleksdikterna lärde mig att förälskelse kan vara något alldeles vardagligt och odramatiskt.
Andersson, född 1937, var psykiatriker när han 1962 debuterade med diktsamlingen Ventil, som gav prov på en spirande samhällsengagerande litteratur. Han var ordförande i Vänsterförbundet och respekterad kulturminister 1995-98.
För några år sedan hade jag förmånen att samtala med Claes Andersson på en litteraturscen i Mariehamn. Denne kämpande intellektuelle, som betytt så mycket för mina tonår, visade sig vara lika sympatisk som sin poesi och politiska gärning.
Meddelandet om Claes Anderssons död tynger. ”Den nordiska vänstern har förlorat en av sina största profiler”, skriver Jonas Sjöstedt på Twitter. Min finlandssvenska tidningskollega minns honom ”som en ljus Jörn Donner”. Claes Anderssons eftermäle blir poetiskt.
