Prickad för livet

Petter Lindgren om hur hans misslyckade tatuering från 1980-talet nu har blivit högsta mode

Numera lär mer än var tionde svensk gå omkring med en tatuering, något som märks inte minst sommartid. Till och med jag är gaddad, även om det bara råkade bli en ­liten prick på vänsterfoten.

Planen var att snajda till de fyra svarta rektanglarna i märket för det kaliforniska punkbandet Black Flag, med hjälp av de vanliga amatörprylarna: tusch, tråd och en synål stilenligt steriliserad med hjälp av en tändare.

Detta utspelade sig någon gång i 1980-­talets inre, och jag bröt efter första sticket.

Min bandkamrat och vän doktor Magnus, i fortsättningen kallad Mangan, är betydligt mer förfaren i tatueringskonsten, och jag tänker mig gärna att han är Mellansveriges mest tatuerade läkare. När vi andra ibland kommer till replokalen stoltserande med någon ny distpedal eller liknande, så kan Mangan i stället överraska med en ny tatuering.


Bland annat syns ett par spyflugor spankulera omkring på hans rumpa, och på ena axeln sitter några röda och blå stjärnor som får mig att tänka på rysk vintersport från tiden efter Glasnost. På bringan en världskarta med en vindros och på vänster höft ett gigantiskt kranium framskymtande genom en märklig struktur av hexagoner, som hade någon stängt in det i en bikupa.

Mangans stil är onekligen egenartad, men någon övergripande konstnärlig ­linje kan jag dock inte urskilja i hans tatueringar, trots mina 15 poäng i ämnet Filosofisk estetik, för konstkritikern Lars O Ericsson under postmodernismens glada ­dagar kring 1990.

”Anything goes”, predikade Ericsson förstås, och kanske är jag bara fast i modernismens fåfängliga vilja till centrum och transcendens. Den postmoderna trosbekännelsen tycks mig i alla händelser fästa rätt väl på Mangans val av motiv.


När jag för Aftonbladets räkning frågar ut honom om saken, så visar det sig att hans tatueringar trots allt har en genomtänkt syftning. Spyflugor i närheten av kroppens egen gödselstack är förstås lite kul, men för också tankarna till sådant som köttets förgänglighet och livets kretslopp. ”Vi är jordens”, som Tomas Tranströmer skriver. 

Detsamma gäller för dödskallen, menar Mangan, medan världskartan och vindrosen knyter an till hans djupt liggande internationalism, vilken märks av inte minst i repan där vi ibland får stå och harva i månader utan Mangan, medan han häckar omkring i Sydamerika eller liknande. Stjärnorna på axeln kom förstås dit mest för att de ”var snygga”.

Sammantagna berättar bilderna kanske inte allt men ändå ganska mycket om vem Mangan tycker sig vara i världen, och som gammal science fiction-läsare börjar jag under vårt samtal förstås att babbla om Ray Bradburys novellsamling Den illustrerade mannen från 1951.

I ramberättelsen möts två främlingar längs en vandringsled. Den ene av männen är gaddad över hela kroppen, i en stil som Bradbury jämför med El Grecos ikonmåleri från 1500-talet. Bilderna, som sägs vara utförda av en kvinna från framtiden, tycks märkligt nog vara levande och för läsaren fungerar de som ingångar till bokens noveller.

Vill man vara riktigt chic är det därför bättre att klottra sig lite här och där, med till synes hemmagjorda småprylar.

Mellan sina skulderblad har mannen också en tatuering som är en sorts fixeringsbild där betraktaren kan se sitt eget liv utspela sig, från födelse till död. Någon sådan har Mangan naturligtvis inte, men däremot har han funderat på hur födelsen skulle kunna gestaltas i form av en tatuering. Döden har han ju redan bockat av med flugorna och dödskallen, men födelsen? Med ett ägg kanske? Bläcksvampar som skjuter upp genom en gräsmatta?


Det är inte utan ömhet jag betraktar min lilla prick som suddat till sig med åren och numera drar åt kåkfarargrönt, coolt nog. Faktiskt kan den också anses som mera moderiktig än Mangans tatueringar som utförts av ett överbetalt proffs på en riktig salong. Åtminstone om man får tro skribenten Wes Enzinna i The New York Times den 23 juni. Spatiösa och konstnärligt elaborerade tatueringar har numera blivit så vanliga att till och med en helkroppsgaddad polynesisk krigare skulle framstå som mainstream i dagens gatuvimmel, menar Enzinna. Vill man vara riktigt chic är det därför bättre att klottra sig lite här och där, med till synes hemmagjorda småprylar.

Stick and poke kallas den medvetet plebejiska och allt populärare stilen som väl snarare än till Bradburys illustrerade man för tankarna till tjyven Gustavs ritningar med kulspetspenna i Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang från 1969.


Stilens metod är i allt väsentligt identisk med den jag skisserat i artikelns inledning, och nog har också min lilla prick sin story att förtälja, tänker jag. Inte minst levandegör den minnet av hur jag en gång for till Jönköping för att kolla på Black Flag. Att jag åt korv, att jag såg den fetaste skinnboll som trampat svensk jord och att jag såg en punkare få spö av några raggare.

Men mest av allt minns jag förstås hur satans jävla ont det gjorde att tatuera sig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln