Den nya litteraturen osynlig för kritikerna

Kristofer Andersson vill se färre tråna efter finkulturens korridorer

När pop- och rockartister recenseras av litteraturkritiker kan det bli en aning fel, menar debattören Kristofer Andersson.

I söndagens Svenska Dagbladet inspekterades Håkan Hellströms kvaliteter som textförfattare av tre litteraturkritiker.

Ingressen skvallrar om det tolkningsföreträde som bara ägs av den som läst Michael Riffaterre: ”Rockjournalister hyllar ständigt Håkan Hellström som en briljant lyriker. Vad säger litteraturkritikerna?”

Se där, nu ska läsaren serveras sanningar av kultursidornas SWAT-soldater.

Svensk musikbevakning har länge strävat efter att tas på allvar, upphöjas – att inte reduceras till sidosysslor för lokaltidningarnas redigerare. Numera tycks detta vara synonymt med att ge utrymme till kreti och pleti, som förvisso ej behärskar ämnet, men som någon gång checkat in på Littfest.

Jag hör inte till dem som blir kåt av att plocka faktafel, men när SvD blandar ihop Hellströms debutalbum med hans andra album är det symptomatiskt. Få redaktörer hade låtit påståendet att Hemligheter på vägen var Tranströmers första diktsamling gå till tryck.

Men boken – och i synnerhet romanen – har en kulturell särställning som den yttersta konstformen. Knappast märkligt, sett till historien. Det är dock en vådlig hierarki för den kultursida som önskar förmedla kunskap om ny och relevant kultur.

I en krönika för DI Weekend skriver Jan Gradvall att den hos kritiker återkommande böjelsen för att en dag få läsa en bok av Kents Joakim Berg är löjeväckande. Han har rätt – det är ingen naturlag att den som kan passa ihop två ord med varandra också bör skriva böcker. Många har förstört sin talang genom att skriva böcker, när de i själva verket borde odlat sin trädgård inom den konstform (pop, krönikor, Twitter, whatever) de en gång behärskade.

I stället skänkte de sina färdigheter till de slukhål som kallas väldigt långa docx-filer.

Jag säger: Skriv färre böcker! Jag säger: Bliv vid din läst! Lystra inte till dem som tycker att du ska slösa bort ditt liv på någonting du inte kan, enkom för att tjäna lite kulturellt skitkapital.

Det gäller såväl författare som litteraturkritiker.

Möjligen är det tvärtom så, att det vore rimligare att låta en kunnig musikskribent skriva om litteratur (anm. till red: jag menar alltså mig själv). Om inte annat för att det som lättvindigt avfärdas som popmusik utgör grundämnet hos några av det här århundradets bästa författare.

Som i Lars Mikael Raattamaas diktning, som i den amerikanske författaren Claudia Rankines Citizen, som hos den somalisk-brittiske poeten Warsan Shire.

Shire debuterade 2011 med den 34 sidor långa skriften Teaching My Mother How To Give Birth. Hennes samlade tryckta produktion ryms inom 70 sidor. Trots det är hon att likna vid Daft Punk runt 1995, när de ungas ögon naglades fast vid den franska duons turntables.

Kort sagt: Hon är ashipp.

Beyoncés musikfilm Lemonade från i år ekar Shires röst, men redan innan dess var hon en av Europas mest omtalade poeter. Inte bara för att hon äger, utan för att den värld hon formulerar online, på sin Tumblr, sin Instagram, sin Twitter, via musikvideor, bär popkulturens signum.

Fredagkvällen den 14:e november 2015 sprids Shires dikt What They Did Yesterday Afternoon på Instagram. Raderna om gemensam smärta flimrar genom flödet när skotten ännu avfyras på Bataclan. Shires utrymme är inte i första hand tryckpressen. Shires arena är internet, ett rum där litteraturkritikern saknar sökljus.

För merparten av hennes fans är skillnaden mellan Beyoncé och Shire närmast nada, de verkar båda inom samma värld, bär på snarlika ärenden, nyttjar samma medier.

Det är i ovanstående kontext man ska tolka Expressen Kulturs beslut att låta Ebba Witt-Brattström skriva sidans enda text om årets största kulturhändelse, det plötsliga släppet av Lemonade (5 maj).

Ett beslut som bygger på övertygelsen om att Beyoncé behöver en skogstokig litteraturprofessor för att stämplas som God Kultur™. Deppigt då att Ebba bland annat refererar till en låt som inte finns.

”Kulturvärlden i dag präglas av en övertro på boken som kommunikationsform och konstform”, skriver Jan Gradvall.

Akademiledamoten Anders Olsson tycks inte hålla med. I en text för Dagens Nyheter (26 april) ondgör han sig över att populärkultur dominerar det offentliga samtalet om kultur. Slutpoängen är, som vanligt, att det var bättre förr.

På ett vis, och endast ett vis, håller jag med – litteraturkritiker som uttalar sig om rockens roll var onekligen ett mer sällsynt fenomen på åttiotalet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.