Game over, jorden

Kristoffer Viita i en spelvärld full av undergång

slutet är bara början ”Fallout 4” är ett av spelen som utspelar sig i en postapokalyptisk värld.

Jag pulsar runt i snön på Manhattan i en ful mössa som jag stulit. Ägaren ligger död mitt på gatan, han kommer inte behöva den mer.

Jag spelar Tom Clancys Division, ett onlinerollspel som släpptes för ett par veckor sedan. Det utspelar sig i ett laglöst New York där ett virusutbrott slagit ut infrastruktur och trygghetssystem. Spelaren måste överleva i en värld vars byggstenar består av kapitalismens osynliga baksida: soporna, avfallet och förfallet.

”Varför är det lättare att föreställa sig världens undergång än en marginell skattehöjning?” har den slovenske filosofen Slavoj Zizek undrat i olika skrifter och dokumentärer. Kanske tydligast i The pervert's guide to ideology (2012) apropå vänsterns problem att formulera utopier bortom den miljöförstörande kapitalismen.

Han är knappast ensam. Apropå terrorism och en ökad misstro för politiska makthavare skrev Malin Ullgren senast i Dagens Nyheter (29 mars) om ”en ny form av världssmärta: en förlorad framtidstro”.

Förra höstens största spelsläpp var Fallout 4. Ett rollspel i en kontrafaktisk framtid där det amerikanska 50-talets glada optimism inför kärnfamiljen och atomkraften lever kvar på reklamskyltar i ett landskap som ruttnar efter ett kärnvapenkrig. En stor portion av spelet går ut på att döda muterade missfoster. En förmodligen ännu större del går ut på att samla på sig prylar. Inte bara vapen utan pennor, kaffepannor och toalettartiklar.

Det eviga ”lootandet” finns som inslag i nästan alla rollspel men får ytterligare en dimension i en postapokalyptisk värld där det inte finns några fabriker som kan tillverka mer av någonting.

Fallout 4 är det första spelet i serien där varje liten porslinskopp kan plockas upp, säljas eller brytas ned för att återvinnas till annat byggmaterial. Det finns visserligen en marknad där folk köper och säljer både i Fallout, Division eller förra årets visuellt storslagna Mad Max-spel.

I de postapokalyptiska ”samhällen” som målas upp och som styrs av feodalherrar, klaner eller motorcykelgäng har betydelsen av subprimelån och kredit förlorat sin brukskraft. Det är marknadsekonomins ursprungsidé om tillgång och efterfrågan som råder. På bensin och ammunition då. Eller droger för att lindra sin PTSD.

Marie Kondos bästsäljande guide till inredningsminimalism The art of tidying up förespråkar att göra sig av med alla ägodelar som inte ”uppbringar en känsla av glädje”. Ett bättre alternativ vore att spela Fallout 4 eller Division där den brutala tillvaron inte lämnar tid för existentiell ångest över materiellt överflöd. Spelaren tvingas ta tillvara på sina resurser i stället för att slänga ut all onödig skit man köpt från början.

Eller som en skrot-robot i den nyss släppta Fallout-expansionen Automatron uttrycker det: ”You see junk, I see the building blocks of life, mine in particular”.

Så vitt jag vet spelar inte Zizek Playstation eller någon annan konsol. Vilket är synd eftersom tv- och datorspel måste vara den mest aktiva formen av kulturkonsumtion, åtminstone vad gäller öga-hand-koordination. Zizeks poäng om postapokalypsen var en replik till Walter Benjamin, som sagt att vi inte kan uppleva historien när vi är mitt uppe i den. Det är först när vi ser resterna av vår kultur som vi kan förstå dess betydelse.

Den senaste vågen av postapokalyptiska spel där vi kan rota runt i vår egen framtid, erbjuder den möjligheten.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.