Gränsen mellan drev och granskning är tunn
Claes Wahlin svarar Björn Wiman
Många kulturjournalister blir frustrerade av att inte ha full insyn i det som de granskar. En stor del av debatten kring svenska konstnärliga institutioner, liksom kring Svenska Akademien, sker genom en rad så kallade avslöjanden, ofta dramatiserade med ett antal artiklar som publiceras vartefter.
Gränsen mellan drev och granskning är i dag flytande. När Björn Wiman påstår att jag skriver att Dramaten drabbats av ett drev, så har vi alltså ett gränsproblem. (Jag skrev nu inte så, utan lyfte det hela till att handla om institutioner i stort och vilka konsekvenser det får). När DN publicerar vittnesmål (om det nu är rätt term) inifrån huset, så är ju dessa per definition subjektiva. De får dessutom stå oemotsagda.
Ironiskt nog kom samma dag som Wimans försvar för DN:s granskning Lars Noréns vittnesmål (om det nu är rätt term), där han – som rimligen har minst lika stor insyn som övriga som berättat inifrån Dramaten – justerar och komplicerar den mediala bilden.
Och när nu Expressen Debatt publicerar ett tackbrev till Eirik Stubø från 46 scenkonstnärer på Dramaten – Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Rebecka Hemse, Sofia Jupither, Nadja Weiss, med flera – så ser vi en sådan komplikation. Vad väger inte det mot DN:s vittnesmål?
För så är det, vi vet inte exakt vad som har hänt, och när rapporteringen hellre ska ske snabbt än korrekt, då finns det utrymme för att, till exempel som jag skrev, lufta andra oförrätter.
Detta är högst mänskligt, men att sedan låta publicera dessa berättelser utan att åtminstone omge det med vederbörliga reservationer, gör att en granskning lätt övergår till ett drev. Det hjälper varken institutionen i fråga eller kulturjournalistiken. Full insyn är omöjlig, det minsta läsaren kan begära är att få veta vad man inte vet.
