Pehrson kan ha rätt om de unga och skärmarna
Det är rimligt att gemensamt göra något åt hur sociala medier skadar unga
”Protect me from what I want”, skrev konstnären Jenny Holzer i neon på Times square i slutet av förra seklet. Alla har vi lite till mans svårt att alltid göra det goda som vi vill. Sällan blir det så tydligt som när det gäller barn: de vet verkligen inte sitt eget bästa. Barnuppfostran går i stort sett ut på att förmedla konsten att inte ständigt falla för de kortsiktiga belöningarna. Det har en rent biologisk grund, i och med att de mer kontrollerande och planerande funktionerna i hjärnan mognar först efter 20.
Men också den vuxna hjärnan är programmerad för att ge exempelvis nyfikenhet, belöningssökande och rädsla prioritet. Om dessa drivkrafter kittlas hamnar våra logiska och långsiktigt planerande förmågor i skymundan.
Det är exakt den mekanismen som används i designen av sociala medier och gaming. Det är insikten om den som har skapat några av världens största techbolag och det är den som bidrar till att unga mellan 16 och 25 år lägger motsvarande en arbetsvecka i tid på internet varje vecka. Trots att de inte nödvändigtvis mår bra av det – egentligen.
Socialpsykologen Jonathan Haidt argumenterar i sin bok ”The Anxious Generation” för att den växande psykiska ohälsan bland västvärldens unga kan förklaras av övergången från en barndom baserad på fri lek till en barndom baserad på skärmanvändning. Samtidigt som föräldrar överbeskyddar barn i den fysiska världen, ägnar de sig för lite åt att skydda dem i den digitala. Det leder till att barn i dag sover för lite, umgås för lite med vänner IRL, ständigt fragmentiserar sin uppmärksamhet och blir beroende. Allt detta skadar deras utveckling och deras mående.
Haidt har många poänger, men gör det väl lätt för sig. Det finns inte vetenskapligt stöd för att den växande psykiska ohälsan bland unga har orsakats av skärmanvändning och minskad fri lek på det enkla och direkta sätt som Haidt påstår. Hans resonemang om hur barn överbeskyddas är inte särskilt tillämpbara utanför USA och kan därför knappast förklara psykisk ohälsa generellt. Barn i Sverige är säkerligen mer under vuxnas uppsikt i dag än förr, men det handlar om modesta förändringar (som dock haft enorma vinster: antalet dödsolyckor bland barn är numera mindre än en tiondel av vad de var 1970). Om lekparker i Sverige är säkrare än förr, är de också roligare och mer varierade. Om förskolan blivit mer uppstyrd är det genom att lekens betydelse gjorts central i läroplanen. Och svenska barn rör sig fortfarande utomhus utan vuxna ibland, om än möjligen vid något högre åldrar än för 50 år sedan.
Sociala medier verkar helt enkelt vara skadliga för vårt mående, och särskilt när det gäller barn
Haidt har dock rätt i att korrelationen mellan användning av sociala medier och sämre psykisk hälsa hos framför allt flickor är välkänd och förekommer i flera länder. Det finns sannolikt ett orsakssamband. Sociala medier verkar helt enkelt vara skadliga för vårt mående, och särskilt när det gäller barn. Det är rimligt att försöka göra något åt det.
Haidt föreslår flera åtgärder: Inga smarta telefoner före 14 års ålder, sociala medier först från 16 år, mobilfria skolor och mer oövervakad lek. En viktig poäng är att alla förslagen bygger på kollektivt agerande. Om alla andras barn har en smartphone vid tio års ålder är det svårt för en enskild förälder att vänta i fyra år till. Men Haidt är för försiktig. Även om han nämner att techbolagen borde regleras, lägger han för lite krut på hur. Åldersgränser räcker knappast. Precis som att säkerhetsföreskrifter i andra branscher riktar in sig på produkternas innehåll – tillåtna ämnen i mat, påbjudna säkerhetsbälten i bilar – måste techbolagens varor och tjänster utformas så att människor inte far illa av dem.
Förslag om att reglera nätet upplevs ofta som trubbiga. Fråga Johan Pehrson, vars förslag om tidsgräns på sociala medier för unga väckte stor harm nyss. Men är det något Liberalerna gör rätt är det deras fokus på barns skärmanvändning. Det är utmärkt att de vill minska användandet av digitala verktyg i förskola och skolans lägre årskurser. Ett barnlås på sociala medier är kanske inte träffsäkert, men det är åtminstone ett försök. Poängen med dessa medier är att de är kollektiva. Att förbjuda ett barn att använda dem är något helt annat än att gemensamt bestämma vilka regler som gäller för alla barn. Det kommer inte att räcka med individuella lösningar.
Risken med detta är att en konkurrenssituation uppstår ”där verkligheten i stort sett omöjligt kan vinna”.
Skärmanvändning avförtrollar världen och kanske särskilt för barn. Sissela Nutley, som skrivit ”Distraherad. Hjärnan, skärmen och krafterna bakom” – för övrigt en bättre bok än ”The Anxious Generation”, men på samma tema – menar att det skulle kunna vara så ”att vi med dessa digitala mediaformer har skapat superstimulans som drar igång våra belöningssystem på ett sätt som våra hjärnor inte är utvecklade för”. Risken med detta är att en konkurrenssituation uppstår ”där verkligheten i stort sett omöjligt kan vinna”. Kanske är det särskilt problematiskt för en outvecklad hjärna och de mönster det skapar för resten av livet.
I verkligheten ger få aktiviteter de kontinuerliga dopaminpåslag som kan fås av ständigt nya likes eller spelvinster. Världen är vacker ändå. Men kanske krävs det en hjärna som inte är konstant hyperstimulerad för att se det.
