J’ACCUSE! – Louis roman en attack i Zolas anda

En svidande anklagelseakt mot de arroganta politiker som dödade hans far

Det skulle inte förvåna mig om Édouard Louis ångrar sitt namnbyte, skriver Anneli Jordahl.

Får man skriva vad som helst om arbetarklassen?

Frågan har förföljt mig hela mitt författarliv som har pågått sedan Édouard Louis föddes 1992. Den laddar varenda text jag formulerar. Ambivalensen äter mig. På ett plan svarar jag ett rungande ja. Jag försvarar exempelvis Louis med näbbar och klor och ser en intressant utveckling i den på svenska nyutkomna Vem dödade min far.

I sina tre autofiktiva verk borrar Louis i det mest smärtsamma. Han hävdar att sanningen ligger just där. Där det svider som mest i köttet. Men vad händer om orden svider ännu mer hos dem som blir skildrade? ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne”, är första meningen i debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule.


Författarens nordfranska barndomsstad målas med arbetslöshetens och hopplöshetens alla nyanser av grått. Fabriken bryter ned männen i släktled efter släktled och invånarna förgrovas av värk och i livsledan som uppstår av materiell brist. Författarens far knäckte ryggen på jobbet, blev långtidssjukskriven. Repade sig aldrig.

Eddy Bellegueule ömsade skinn totalt, han bytte bort sitt arbetarnamn för att skapa sig en medelklasspersona med namnet ”Édouard Louis”. I Paris akademikerkretsar träffade han sociologen Didier Eribon som skrev den självbiografiska essän Tillbaka till Reims. Att bejaka homosexualitet var hårt, men att outa sig själv som arbetargrabb var länge ogörligt. Louis debut är dedicerad till Eribon.


Debutromanen, som blev en internationell succé, utgör en kraftfull rörelse bort, en befrielsekramp. Bort från arbetarmachismon, bort från bildnings- och kulturförakt. Bort från våldet som utövas mot en spenslig och känslig kille. När fabriken är det enda levebrödet är feminina drag hos en son det värsta som kan drabba föräldrarna. 

Louis hämnas våldet han utsattes för med textuell brutalitet. Hans besvärjande upprepningar med stråk av poetiska formuleringar äter sig in i läsaren. Våld är temat i allt han skriver och frågan som ställs är: Vem äger berättelsen? I hans andra roman Våldets historia anmäler han en våldtäkt. Han upplever att hans berättelse tas över av polisen som infogar ”nordafrikanskt utseende”. Allt förvanskas.

Själv frågar jag mig ständigt om jag kan skriva något sant om arbetarklassen när det sista jag vill är att såra min mamma.

Är konsten värd priset om det innebär att arbetare som dagligen omfattas av verbalt våld från ledarsidor och borgerliga politiker dessutom ska få en spottloska i ansiktet av sina barn som gjort klassresan?


Själv frågar jag mig ständigt om jag kan skriva något sant om arbetarklassen när det sista jag vill är att såra min mamma. När Édouard Louis i Våldets historia nämner att hans mamma arbetar i hemvården skriver han hur frånstötande och skitigt arbetet är.

Själv vill jag gärna upphöja hemvårdaryrket som meningsfullt. Det är lönen och anställningsförhållandena det är fel på. Inte jobbet i sig. Åtminstone uttryckte min mamma det så när hon blev undersköterska i hemtjänsten. Aldrig hade hon varit lika uppskattad.

Tyvärr ledde Göran Perssons och finansminister Kjell-Olof Feldts slakt på offentliga sektorn vid 1990-talets början till att mamma föll igenom i stressen. Funktionshindrad vid 50. Varför idealiserar ni klassresenärer er arbetarbakgrund? Frågan har jag ofta fått. Den ställs av dem som älskar Édouard Louis. Älskar att läsa om arbetares råhet.

Mitt svar är att det handlar om makt. Jag skriver om människor som inte har någon plattform där de kan skriva sin version av vad som hände.


Nyligen skrev författaren Patrik Lundberg Expressens kultursida den oumbärliga texten Vem dödade min mamma? inspirerad av Édouard Louis bok. En gripande berättelse om skribentens ensamstående och deltidsarbetande mamma och hennes stoiska umbäranden för att hennes barn skulle klara sig. Aldrig en lunch ute. Aldrig en resa. Precis som Édouard Louis anklagar Lundberg namngivna politiker för att ha dödat hans mamma. Tillhygget var den sadistiska politik som slog undan benen på långtidssjuka. Hon dog 67, år gammal.


Det intressanta är att Édouard Louis närmat sig min hållning i Vem dödade min far. Han återvänder till barndomsminnen. Ljuset fanns faktiskt där. Utan sentimentalitet förmänskligas fadern.

Om ettan var en rörelse bort är tvåan ett hemvändande. Den berömde sonen ringer på hos sin svårt sjuka far. Makten är klarlagd: ”Det faktum att sonen talar och endast han är brutalt för dem båda.”

Sonen skriver i ett respektfullt ”du” och det konfrontativa språket – i Zolas anda – är riktat mot samhället och namngivna politiker. Pappan fick allt lägre sjukförsäkring och han tvingades att börja jobba trots knäckt rygg. Som gatsopare! Allt enligt nyliberal förakt för svaghet, vilket känns igen från svensk politik.

Vem dödade min far är en skrift som lågar av klassresenärsförfattarens börda. Vem ska vittna om att klass dödar om inte de?


Emmanuel Macron ansåg att ”latmaskarna” förhindrade samhällsreformer. Demonstrativt sänkte han socialbidragen med 5 euro i månaden i samma stund som han sänkte skatten för de mest förmögna.

Jag vet inte om folket bakom Gula västarna hade läst Édouard Louis bok. Den gavs ut före upproret och ger tydliga exempel på varför en stor del av fransmännen har fått nog av att misshandlas av arroganta politiker.

Vem dödade min far är en skrift som lågar av klassresenärsförfattarens börda. Vem ska vittna om att klass dödar om inte de? Det skulle inte förvåna mig om Édouard Louis ångrar sitt namnbyte. Eddy Bellegueule är tuffare.

I högsta grad mer litterärt.


Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.