Scener ur urspårade äktenskap
Om ”Marriage story” – och varför vi behöver fler skilsmässor på film
Det här årets mest intensiva actionscen innehåller inga explosioner, åtminstone inte i bokstavlig bemärkelse. När det separerade paret Charlie och Nicole (Adam Driver och Scarlett Johansson) drabbar samman i ett helt vanligt vardagsrum är det som att betrakta ett vulkanutbrott från kraterns kant. Deras bränsle är en lättantändlig blandning av kärlek och hat, frustration och sorg, som får väggarna i rummet – och biosalongen – att skaka och bågna.
Scenen kommer sent i filmen Marriage story, som går på bio och finns på Netflix från och med i dag, efter att de två med alla medel har försökt att avsluta sitt äktenskap på ett civiliserat och varsamt sätt, innan en vårdnadstvist och tuffa skilsmässoadvokater har fått dem att upptäcka sidor hos sig själva som de inte trodde att de hade.
– Under de två dagar som vi spelade in scenen fick jag ibland säga stopp och ta en promenad runt kvarteret – det blev för mycket att uthärda. Vi hade planerat varenda gest, som man gör för en action-scen. Men när kameran rullade hände något, det kändes som att det var på riktigt, säger regissören Noah Baumbach när vi möts på filmfestivalen i London.
Kanske hänger äktheten ihop med att regissören spånade fram manuset tillsammans med sina skådespelare under flera års tid. Under otaliga middagar delade de med sig av anekdoter från sina egna misslyckade relationer. För Noah Baumbach var filmen en möjlighet att berätta om kärlek på ett nytt sätt – genom skilsmässolinsen.
– Ett äktenskap som tog slut var ändå ett äktenskap, där det förmodligen fanns kärlek. Och när man tittar på hur något inte funkar så kan man se det i ett nytt ljus. Tänk dig att du misslyckas med att öppna en dörr. Då tittar du noga på dörren, ser hur den ser ut, och funderar på hur du ska få upp den – saker som du hade missat om den bara hade öppnats.
Skilsmässor skildras inte så ofta på film, åtminstone inte om man jämför med hur många filmer som når sitt klimax med ett lyckorusigt bröllop. Men regissörer och skådespelare som vågar ge sig ner i avgrunden blir ofta rikligt belönade.
Noah Baumbachs mest hyllade film före Marriage story var The squid and the whale (2005), där han berättar om sina föräldrars skilsmässa. Meryl Streep fick sin första Oscar för Kramer mot Kramer (1980), om en uppslitande vårdnadstvist, och priserna (inklusive Oscar och Golden Globe) regnade över den iranska filmen Nader och Simin – en separation (2011). Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (1973) blev en av hans mest inflytelserika filmer, och inspirerade filmskapare som Richard Linklater, Woody Allen och Andrej Zvjagintsev.
Det finns klara dramaturgiska fördelar med att berätta om ett par i kris. I dokumentären Att skiljas (2014) skildrar filmaren Karin Ekberg sina föräldrar skilsmässa. Redan under de första minuterna, när de ska dela upp det gemensamma hemmet, förstår vi i publiken att de hanterar uppbrottet på helt olika sätt trots att ingen av dem var lyckliga i äktenskapet. Mamman är rationell och kylig, pappan blir martyren och bromsklossen.
– Det blev tydligt för mig att man intar de arketypiska roller som finns att välja på. När en av parterna är på väg bort då blir den andra, vare sig man vill eller inte, den som blir lämnad. Det blir korten man får spela med, säger Karin Ekberg.
För ett äkta par som hamnar framför en skilsmässofilm kan det förstås bli rejält obekvämt i biofåtöljen, när filmberättelsen ligger lite för nära de egna konflikterna och smärtpunkterna. Men kanske är det obehagliga samtal som vi behöver ha. När Karin Ekberg reste runt i världen med Att skiljas möttes hon överallt av människor som ville prata om filmen.
– Jag visade den i Kina på ett universitet, och då var det massa unga tjejer som kom fram efteråt och tackade för filmen, och sa att de inte skulle göra som min mamma, de skulle inte gifta sig och få barn för tidigt. I Grekland var det ett helt gäng kvinnor i 70-årsåldern som ville veta hur mamma kunde bryta sig loss, ”vad sa prästen, vad sa grannarna, hade hon ett jobb?”. De blev superinspirerade.
Psykologen Anna Bennich jobbar mycket med krisande par, och hon tror att filmskildringar av skilsmässa kan hjälpa oss att få syn på knutar i våra egna relationer – innan det är för sent att göra något åt dem.
– Första steget mot förändring är insikt. Och har man många vardagsnära exempel omkring sig, då blir det lättare att spegla sig själv i dem, att börja prata om och hitta lösningar på problemen – att man vågar ta tempen på sin egen relation och fråga ”hur har vi det egentligen här hemma?”, säger hon.
Anna Bennich nämner tv-serien The affair, som handlar om otrohet, som ett bra exempel.
– Den visar hur lätt det kan vara – trots att man kanske inte har det jättedåligt – att ramla in i en relation som man inte borde. Det kan leda till samtal om hur man skulle hantera en otrohet, och verka förebyggande.
Hon efterlyser fler filmer och tv-serier om hur separationer kan påverka oss på olika sätt, som att många kvinnor i heterosexuella relationer får sämre ekonomi efter skilsmässan, medan männen löper större risk att drabbas av ensamhet.
I ”Marriage story” är det Charlie som tar mest stryk av skilsmässan, som inte riktigt vill förstå vad som är på väg att hända. I filmen blir det tydligast i ett oväntat musikalnummer, där han sjunger det bitterljuva Broadwaynumret Being alive, om en man som alltid har hånat tvåsamheten men plötsligt (alldeles för sent) inser att den är meningen med livet.
På Londons filmfestival berättar skådespelaren Adam Driver – favorittippad till en Oscar för sin insats – att den scenen visar att Charlie känslomässigt hela tiden ligger steget efter sin exfru.
– Nicole bygger upp sig själv genom filmen medan Charlie liksom måste riva ner sig själv. Och det är bara i sången som han, som annars är så välformulerad, kan hitta ett sätt att börja sörja. Det är en smärtsam process: att komma till insikt om att kärleken förvandlades till något annat.
