Babblig succé
Petter Lindgren om en språkmaterialistisk lekskola på väg att erövra världen
Bäbishjärnan kan eventuellt vara universums mest puckade stycke vävnad. Inte vet den vem Stig Larsson är, och frågan är väl om den ens ser skillnad på sig själv och resten av världen.
Att den inte heller har någon smak bevisas av det faktum att Babblarnas kanal på Youtube vid det här laget har sugit åt sig långt över 100 miljoner visningar.
För den som missat Babblarna, det vill säga förlaget Hattens språkmaterialistiska lekskola för blöjbarn, så är fenomenet till utseende och upplägg inte alls olikt det i sig oroande småbarnsprogrammet Teletubbies, ni vet det där med de fyra bredrumpade rymdvarelserna och en liten bäbisdiktator som panegyriskt beflinar sin egen härlighet mitt i solen.
Och gör nu inte misstaget att titta efter själv om du är stor nog att kunna läsa detta, utan ta mitt ord på att Babblarna inte är något för dig: små färgglada gubbar med namn som hämtade ur kungens vänkrets, Dadda, Bobbo, Diddi, ständigt utstötande dessa namn i ett pastoralt plastlandskap, till tonerna av random frikyrkosväng med vandrande bas och handklapp. Inte ens min katt, som annars gärna fäktar efter grejer på skärmen, vill titta på Babblarna.
Jag erkänner förstås gladeligen att varken jag eller katten tillhör Babblarnas målgrupp, och något lite kan vi också glädja oss åt att produkten är framställd av ett litet inhemskt förlag med inriktning på språkpedagogik, och inte av någon multinationell skitfabrik.
Och det rör sig ju heller inte om någon förkvävande störtflod, utan om ett blygsamt antal kortare snuttar och en tjugominutare, Babblarna – bara på Youtube filmen, nyligen publicerad och enligt uppgift finansierad av fansens föräldrar, med hjälp av en nätburen kollekthåv. Filmens krattiga och märkligt särskrivna undertitel bidrar till det gräsrotsfrejdiga anslaget, men skulle förstås också kunna tyda på att främmande makter blandat sig i det hela, i destabiliserande syfte.
Skrapar man lite på Bobbo, Diddi och de andra kulörta typerna i Babblarna så hamnar man dock inte i Kreml, utan i Karlstad. Eller i den så kallade Karlstadmodellen rättare sagt, vilken är en framgångsrik metod för språkträning, utvecklad sedan slutet av sjuttiotalet av fonetikern och specialpedagogen Iréne Johansson.
I korthet handlar Karlstadmodellen om att på olika vis underlätta för det kognitiva tyngdlyftarnummer som äger rum när hjärnan lär sig urskilja språkets byggstenar i den allmänna ljudbråten. Och inte bara hörseln får vara med, utan också synen och känseln. Kanske blir det till exempel lättare om ett visst ljud återkommande ledsagas av en färg, av en struktur eller av en docka.
Metoden har utformats för att passa barn med särskilda behov eller olika former av handikapp, som hörselnedsättning eller motoriska svårigheter, men har också visat sig fungera utmärkt i den gängse språkträningen i förskolan. Med draghjälp av Babblarna har Karlstadmodellen på senare tid fått spridning till den stora allmänheten, och vem vet om inte världsherravälde står för dörren.
Babblarnas upphovsperson och förlaget Hattens grundare, Anneli Tisell, kom i kontakt med metoden när hon övade med sin son som föddes med Downs syndrom. Efter hand fann hon dock materialet lite trist och började piffa till prylarna tillsammans med Iréne Johansson. De ljudspecifika dockorna fick visserligen behålla sina namn, men gavs nya färger och udda karaktärsdrag som sedermera utvecklades i Hattens animerade filmer på Youtube, av vilka den första publicerades 2008. Exempelvis försågs den äggformade och gröna figuren Dadda med en blöja, och med en stämma som får Tom Waits att framstå som en korgosse.
Även om Babblarna är totalt onjutbart för andra än älskare av det platta perspektivet och den klara grundfärgen är det uppenbart att Dadda och gänget levererar prima folkbildning för nybörjarsnackare av alla sorter. Den som redan har koll på prosodin gör som sagt klokast i att hålla sig undan, även om det numera inte är så lätt.
De hänger förvisso helst på Youtube, men risken finns att du stöter på Babblarna som mjukdjur i leksaksaffären eller i form av ett jätteenkelt pussel på dagis. För den som har barn i koltåldern framstår det som mer eller mindre omöjligt att undkomma Babblarimperiets teddyklädda tentakler.
