Ministerposter i fokus
Kristofer Andersson granskar Alice Bah Kuhnkes flöde på Instagram
Jag avundas inte kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. När hon tillträdde, tre dagar efter att hon blev medlem i Miljöpartiet, dröjde det knappt en utandning, innan hon pryglades.
Dels för att hon snackade i klyschor, dels för att hon haft det dåliga omdömet att 22 år tidigare leda ett tv-program för barn. Framför allt stod hon på bar backe i fråga om partipolitisk erfarenhet. Det är svårt att få uppehållstillstånd i kulturvärlden och att vara minister är ännu trixigare. Gränspoliser längs hela rutten. Ingen kommer här fram, utan tvingas tugga kontrollfrågor tills klaffen är full.
Hör du till oss?
Vart kommer du ifrån?
Vad har du för utbildning?
Att inte fler drar från kulturen och politiken tidigare, och ägnar sig åt intensivt drickande i stället, förvånar mig.
Jag fattar verkligen att Alice Bah Kuhnke satsade på Instagram, i stället för att boxas med kulturchefer.
Vem som inte skulle rabbla floskler i läget hon befann sig i, är för mig dock en gåta. På den posten, vars mediala massa är större än dess plats i statsbudgeten, och som ständigt skärskådas av kotteritörer som längtar efter att markera bildning och samhällsgradering i text.
Jag fattar verkligen att Alice Bah Kuhnke satsade på Instagram, i stället för att boxas med kulturchefer.
Där gör hon sin första post den 26 mars 2015. Då har hon hunnit vara kulturminister i sex månader, och opinionen går räligt. Fotot är taget i Kiev, Ukraina:
”Hedda Krauz Sjögren, Svenska Institutet, Svenska ambassaden i Ukraina och Ukrainian Women’s Fund bjöd i kväll in till läsning av den mäktiga dokumentära pjäsen SEVEN om sju nu levande människorättskämpar. I kväll gästade Ada Rogovtseva (skådespelare), Serhiy Zhadan (poet), Oksana Zabuzhko (författare), Mustafa Nayem (initiativtagare Maidanupproret), Oksana Syroyid (parlamentsledamot), Tamila Tasheva (kvinnorättsaktivist från Krim) och Svyatoslav Vakaruch (rockstjärna) föreställningen. Tack!”
Bilden är grynig, men perfekt. Här ryms Alice Bah Kuhnkes politiska kärna: Den subtila inkluderingen av andra röster än de gängse, sökandet efter symbolisk progressivitet och kvinnosak, och – vilket då kändes som stjärnstoff – ett obestridligt intresse för de smala konsterna. Kulturministerns inlägg är 495 tecken långt, kort som två Twitterinlägg, men som programförklaring glasklart.
Drygt 900 inlägg och tre och ett halvt år senare är Alice Bah Kuhnke störst på Instagram av svenska ministrar. I snitt en post om dagen, året om. Bah Kunhke får varje kontrollerad rörelse att verka parant okontrollerad. Hon är diamantministern som klär sig i underbara isbergsklänningar, fikar med den amerikanske författaren Teju Cole, ser den brittiske grimeartisten Stormzy på klubben Slakthuset i Stockholm, och som reciterar den holländske lyrikern Bernlef.
Hon plockar den dubbeltydiga raden ”Okay ladies now let’s get in-formation”, av Beyoncé och dubbar sångerskan till politisk poet, och missar inget tillfälle till träning och förkovran. Porträtt tagna mitt i livet – ständigt på marsch, evigt rörlig. Idealbilden av en kvinnlig politiker, som oftare än andra premieras just för att de minsann klarar av att resa och vara glada på samma gång.
Jag vill också bli kulturminister! Fett drömmigt! På Instagram är det dessutom lättare att utstå uniforma haranger utan innehåll, som ”konstnären MÅSTE skapa, oavsett (!) vad andra tycker” och ”pressfrihet är ett av de vackraste ord jag känner till”. Ingen förväntar sig en tät argumentation på sociala medier.
Vad händer om vi läser kulturministerns närvaro på Instagram på ett annat sätt? Om vi försöker hitta ett narrativ bland fragmenten?
Den som på allvar betraktar kulturministers bildflöde, året 2015, nödgas att besvara nödvändiga frågor.
Vi säger: Detta sammanlagda flöde är en film, och recensionsdagen är i dag. I sådana fall går det att njuta av feeden på grund av kul. Den intresserade kan också – precis som i all vettig kultur – hitta små koder, enbart ämnade för den insatte att förstå. Som att Alice Bah Kuhnke i december bar en fransig svart kofta, signerad Carin Rodebjer, från designerns vårkollektion för 2016.
Så långt får rullen tre starka humlor av fem möjliga. Men det som verkligen lyfter filmen är dess undertext, den sträng av allvar som under ett år växer till liv, för att sedan frätas bort.
Våren 2015, när allt fler människor på flykt söker sig till Sverige, ser Alice Bah Kuhnke ”Förvaret”, en film av Anna Persson och Shaon Chakraborty. ”Det finns frågor som är mer angelägna än andra”, skriver kulturministern, mellanchef i den regering som ansvarar för de anstalter där människor som fått avslag på sin asylsökan hålls i förvar.
Den 6 september 2015 postar hon en bild, med tillhörande skriftligt tal. Hon taggar inlägget, som brukligt när kulturministern gör ställningstaganden i asylfrågor, med #refugeeswelcome:
”Berättelsen till våra barn och barnbarn om vad som hände, det är berättelsen om dig, om mig, om oss. (…) Kommer det stå skrivet att ni som gör vad ni kan, också såg att vi, som fått makten av er, använde makten för att göra allt vi kunde?”
Ett bastant antal inlägg följer i samma ärende. Om detta är Alice Bah Kuhnke inte ensam. Men när den här filmen når sitt crescendo, november 2015, är tonen reformerad.
”De beslut vi tar nu ger oss andrum för att kunna bygga ut våra befintliga system för mottagande och integrering. (...) Det är mycket som gör ont i hjärtat på en miljöpartist idag.”
Den 2 december 2015 postar Alice Bah Kuhnke ett sista inlägg i ärendet, som handlar om att stötta civilsamhället i en för Sverige svår tid. Sedan raskt vidare, nya utmaningar väntar, kolla in löpspåret.
Ey, lyssna: Det handlar inte främst om asylpolitik. För min del kan du sälla dig till Team Död by Proxy, bara gör det, och fortfarande fastslå att det varumärkesbyggande som Alice Bah Kuhnke ägnar sig åt, är grymt slängt i käften. Men sådant faller sönder, när en opinionskalkylerande sossebulldozer träffar fläkten.
Den som på allvar betraktar kulturministers bildflöde, året 2015, nödgas att besvara nödvändiga frågor: Vad är integritet? Vad tror jag på? Under vilka villkor är jag beredd att arbeta? Vad är jag beredd att sopa under mattan, för att få hänga med det rätta posset?
