Palme-drama på rätt spår
På Sveavägen en kall vinterkväll mötte Olof Palme sin spegelbild. En känslomässig ideologiskt uppfylld men rationellt kompetent man. Hans namn var alltså inte Christer Pettersson.
Efter ett kvartssekel har så äntligen den borgerliga tidsandan rekylerat och väckt upp Palme. En pilgrims död, SVT:s filmatisering av Leif GW Perssons deckartrilogi Välfärdsstatens fall om mordet på statsministern, borde innebära att Sverige inte bara är redo för Palme som liv och gärning utan också att vi är mogna att ta itu med hans död.
I En pilgrims död möter vi Leif GW Perssons gamla välkända personarkipelag som under årens lopp roterat på rotlarna. Den ”riktige polisen” Lars Martin Johansson kontrasteras här av alla jävliga snutars översvin Evert Bäckström, en vandrande DO-anmälan. Manusförfattarna har dock rationaliserat bort Johanssons slitvargskumpan ända sedan begynnelsens 70-tal – Bo Jarnebring. För att ge kontinuitet över årtiondena har de även avpolletterat den för tittare och läsare välbekanta Anna Holt och ersatt henne med den blekare Jeanette Eriksson från första romanen.
Tv-serien korsklipper 80-talet – då den amerikanske journalisten Jonathan Krassner agerar katalysator för en händelsekedja med ödesdigert slut kantat av polisiära och geopolitiska förvecklingar – och nutid, då L M Johansson, chef för rikskrim, startar en ny hemlig Palmeutredning.
När romanernas frustande burleskerier, mat- och dryckfrosserier, seriösa föreläsningar, maktskildringar och språkekvilibrism har skalats ner till tv-serie finns bara en massa prat kvar från oftast nollställda nunor i en jämngrå tjocka. De ansvariga för tråkhaveriet har inte ens brytt sig om att estetiskt markera 80-talet för tv-tittarna genom kläder, frisyrer eller inredning. Musiken har fastnat i standardläget – ödslig alienation.
Och jag kan tyvärr inte låta bli att tänka på Jarl Kulle när Jonas Karlsson, som psykopervot Walltin på Säpo, slår sina lovar kring kriminalinspektör Jeanette Eriksson och Helena af Sandeberg därmed blir Christina Schollin i en dovare version av Änglar, finns dom?, från 1961.
Det är också märkligt hur manusförfattarna har valt att prioritera i informationsmängden kring Palmeutredningen. I första avsnitten satsas allt dramaturgiskt krut på att krossa mördarens etablerade flyktväg. Men det är tjänstefel att poliserna inte klart och tydligt får visa för tittarna själva urgrunden för allt tvivel i samhället likväl som i deckarna: mördaren kan inte vara Christer Pettersson.
Fler än Leif GW Persson (numera) har avfärdat att den vilt svingande, knarkande och allmänt spattiga Pettersson, som aldrig setts med vapen, är den som med kyla och exakthet avrättar Palme och så när skjuter ryggraden av hans fru. Och inte en chans att hon kan ha sett mördaren, men det har däremot det första vittnet längs flyktvägen. 1988 då Pettersson blivit aktuell i utredningen berättar vittnet att mannen som passerar förbi honom sekunderna efter mordet inte är den för honom välbekante Pettersson, de bor nämligen i samma område. Först då öppnar sig avgrunden.
Ordet konspiration har fått en rättshaveristisk klang trots att det egentligen bara betyder att människor med gemensamma intressen sluter sig samman för att ta tillvara dessa intressen. Det torde inträffa oavbrutet då både historia och samtid visar att maktmänniskor inte är så korkade att de i praktiken tror på att ensam är stark.
I En iskall vind drog genom Sverige exemplifierar Lars Borgnäs att ideologiskt inspirerade konspiratörer visst kan hålla käft över tid om inte gruppen utsätts för stark press utifrån. Efter tio år av påtryckningar kunde familjen till den belgiske socialistpolitikern André Cools, som mördades 1991, få polisen att avslöja en politisk konspiration.
I Sverige har journalister liksom familjen Palme låst sig vid Pettersson. Det är svårförklarligt och jag kan endast förstå det intuitivt som en ryggmärgsreflex hos en konsensuskultur där alla springer i tät flock av rädsla för att avvika. Medierna kan endast hantera systemkritik som kvittoförseelser, det vill säga enskilt maktmissbruk. För ju mer som avslöjas desto högre är risken att skiten fastnar på dig själv, eftersom vår lilla påvra offentlighet inte rymmer tillräckligt många röster betraktas det heterogena som haveri, inte pluralism.
Varken GW Persson eller tv-serien vill egentligen peka ut Palmes mördare men däremot visa i vilken yrkesmässig miljö han befann sig, vilken brun politisk anda som bar honom och framför allt åskådliggöra att det inte krävs någon komplexare konspiration för att oskadliggöra statsministern. En så kallad ensam galning kan ha många ansikten. Vad som krävs är en iskall kompetent skytt, en politisk övertygelse och ett lysande tillfälle. Hur många visste att Palme gav sina livvakter ledigt redan vid lunchtid?
Palmes mördare vek antagligen av redan vid Kungsgatan, saktade ned och beblandade sig med vimlet kring Stureplan och tog sig dit han hörde hemma, till exempel Östermalm eller Gärdet. Inte till någon knarkarkvart i Sollentuna.
