OS i Stockholm – nej tack

Skattebetalaren Ulrika Stahre tror inte på politikernas garanti

11-åriga Sonje Henie och Gillis Grafström vid OS i Chamonix 1924.  Henie vann sen OS-guld  1928, 1932 och 1936. Grafström var sjufaldig världsmästare, vann OS-guld 1920, 1924, and 1928.

Olympiska spel, ja, lite tjatigt kanske att ta det från början men det var de antika grekiska statsstaterna som för en gångs skull höll sams medan nakna män sprang ikapp och poeter sjöng oden till de snabbaste. Idoldyrkan och fred, nästan som schlagern om jag får tillåta mig en sarkasm.

Antikvurmens och nationalstaternas 1800-tal födde det moderna OS, som från början försökte återskapa svunna tider. Från och med 1896, med undantag bara för vissa europeiska krigsår, har OS följt oss. Sportintresserade eller ej, vi är alla med och betalar, med skatt, tid eller både och.

Nu säger den svenska S-MP-regeringen ja till att Stockholms ska fortsätta kämpa för Vinter-OS 2026. Samtidigt lämnas en säkerhetsgaranti. Skattebetalare ska inte vara oroliga. Men det är jag.

Det är förstås inte heller i Stockholm det hela ska gå av stapeln, utan i Åre, Falun och lettiska Sigulda. I Stockholm blir det parallellslalom och något mer. Kanske något i den nybyggda hallen i Gubbängen. Om den blir klar i tid. Kanske blir det fest. Kanske får alla de som väntat i åratal på hallen i Gubbängen (Stockholms samlade bandylag) äntligen någonstans att träna. Kanske blir det längdåkning på konstsnösträngar.

Upplägget påminner en hel del om vinter-OS födelse 1924, då sommarspelen i Paris (som för övrigt pågick i 12 veckor) gjorde en dryg veckas avstickare i Chamonix där det åktes skidor och tampades. Ett decentraliserat OS som enligt uppgift blev en succé.

Men vad numera vintergröna Stockholm egentligen har med vintersport att göra – ingen vet.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln