ÅSIKT

Nordea förhindrar kriminalgåtans lösning

Bankjätten sitter på svaren om Carl Jonas Love Almqvist – men vägrar öppna arkiven

avBunny Ragnerstam

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: krister hansson
Författaren Carl Jonas ­Love Almqvist (1783–1866). ”Det är skandalöst att storbanken Nordea hindrar den forskning som håller på att lösa en av landets mest kända kriminalgåtor”, skriver Bunny Ragnerstam.

”Det var besynnerligt”, sa Carl Jonas Love Almqvist när han i juni 1851 anklagades för stöld, förfalskning och mordförsök och tvingades fly till Amerika för att undgå halshuggning.

Besynnerligt – för att inte säga skandalöst – är det också att storbanken Nordea i dag, 168 år senare, hindrar den forskning som håller på att lösa en av landets mest kända kriminalgåtor – med hänvisning till banksekretess.

Det handlar om arkivet efter en nedlagd bank i Jönköping, Smålands privatbank, senare Smålandsbanken. Banken är viktig eftersom den kan kopplas till Carl Jonas Almqvist, genom dennes märklige vän Johan Sandwall, den tidens främsta radikala tidningsutgivare.


Almqvist var landets mest kända – uppskattade och hatade – författare och politiska tidningsskribent. Han skrev framför allt i Aftonbladet, men även i Sandwalls tidningar.

Sandwall var verksam både som bankkamrer i Smålands privatbank, som företagsentreprenör och som utgivare av Jönköpingsbladet. Han lämnade Jönköping 1848 för Göteborg där han köpte Handels- och sjöfartstidningen.

Den gamla Smålandsbanken, som inte haft någon verksamhet på 30 år, har aldrig haft någonting att göra med Nordea (grundad år 2000), förutom att dess arkiv på krokiga vägar hamnade där efter fusioner och finanskris. Det rör sig om 60 hyllmeter nogsamt katalogiserade och förvarade så kallade arkivalier på Landsarkivet i Göteborg, som ingen i dag får titta i.

Johan Sandwall, kamrer och publicist.

Märkligt nog var det inte så tidigare, minst fyra historieforskare har fått forska i detta arkiv så länge Smålandsbanken själv hade hand om det, dels för en bankhistorik (1937), dels en stadshistorik om Jönköping (1990).


I januari 2019 fick Nordea min ansökan om att få ta del av specifika dokument i arkivet för min forskning om Sandwall och Almqvist. Jag skrev att de två kände varann väl, och att de vid sidan av journalistik även sysslade med penningaffärer, vilket ledde till bådas fall. Sandwall avslöjades av Smålands privatbank som bedragare och flydde i april 1851 till Amerika. Två månader senare avslöjades också Almqvist som bedragare och anklagades till och med för mordförsök och flydde även han till Amerika.

Den 8 februari kom ett märkligt svar från bankens chefsjurist:

”Vilket spännande projekt du arbetar med! Dessvärre kan vi inte hjälpa dig med material, utan bara hänvisa till det som redan är offentliggjort och finns utanför banken. Av den bedömning av banksekretessen som vi i dag gör är vi förhindrade att lämna information av detta slag. Vi önskar dig dock stort lycka till med ditt arbete!”


Egentligen är banksekretess reglerad i lag för att, kort sagt, skydda transaktioner, kunder och de anställdas arbete, däremot stoppar den inte polis och åklagare från att utreda penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. Och framför allt, den är inte tvingande för bankerna vilket Nordea låtsas, de kan tillåta historisk forskning, om de vill.

Chefsjuristen fick genast svar av mig, att jag, på grund av Nordeas inställning, tyvärr tvingades ge upp projektet rörande Sandwall, Almqvist och de två olösta rättsfallen. Jag frågade även om svaret innebar att Nordea kanske kommer att göra en annan bedömning av banksekretessen senare, och om jag i så fall kunde ha förhoppningar om att få en ny ansökan beviljad då? Dessutom ville jag veta vilket lagrum banken stödde sig på för att skydda 170 år gamla arkivalier från en sedan länge nedlagd bank.

På detta har något svar ännu inte kommit. Så i augusti fick Nordea en ny ansökan från mig, nu ställd till svenska landschefen (huvudkontoret finns i Finland), med kopior till riksarkivarien och regeringens arkivutredare.


Den statliga pågående arkivutredningen ska vara klar i december i år, därefter ska regering och riksdag förhoppningsvis säga sitt. Enligt direktivet ska utredningen bland annat ”analysera om regleringen för de enskilda arkiven bör förändras för att kunna tillgodose behov inom rättsskipning, förvaltning, forskning och skydd för kulturarvet” (min kurs).

Smålandsbankens arkiv är just ett sådant ”enskilt arkiv”, men på Nordea inser man inte att banken själv tydligt visar att en sådan lagändring behövs. Antagligen hade man ingen aning om att arkivutredningen pågår, och brydde sig inte när man fick veta det. Själv föreslog jag i mitt följebrev till utredaren ett ”arkivskydd” på 50 eller 70 år, det senare motsvarar upphovsrättsskyddet inom EU.


I min nya ansökan till banken skrev jag att ett par historieprofessorer som jag diskuterat saken med båda uttryckte samma åsikt, att med en sådan inställning som Nordeas, blir all vetenskaplig forskning som råkar beröra banker omöjlig. Detta börjar också bli en alltmer känd sanning inom den akademiska världen, liksom sedan länge inom arkivvärlden, vilket borde vara ytterst pinsamt för Nordea.

Jag anhöll att landschefen skulle ompröva chefsjuristens beslut. Samtidigt förklarade jag att jag inte alls avslutat min forskning angående Sandwall och Almqvist, utan tvärtom utvidgat och fördjupat den så att jag faktiskt insåg att jag kunde lösa den gamla kriminalgåtan. Därför ansökte jag nu om en utvidgning av tillståndet att gälla samtliga Smålandsbankens arkivalier för åren 1842–1852.

Landschefen svarade den 14 augusti:

”Det är av största vikt för banken att skydda kundernas information. Skyldigheten att hemlighålla informationen åligger oss också enligt lag. Enligt den lagreglerade banksekretessen är vi skyldiga att hemlighålla all information om enskildas ekonomiska och personliga förhållanden. Jag förstår att det låter märkligt att vi efter så många år inte kan släppa den informationen du efterfrågar men det vi har att förhålla oss till är Banksekretessen och den är inte begränsad i tid, detta för att skydda enskilda personer och deras efterlevande. Det här betyder att vi dessvärre inte kan vara behjälpliga med det material du efterfrågar. Vi önskar dig dock stort lycka till med ditt arbete!”


Nordeas banksekretess gäller alltså snart 170 år gamla arkivalier, för att skydda enskilda och efterlevande! Det är naturligtvis bara struntprat – vad är man rädd för?

Inom Wallenbergimperiet har man varit smartare och försöker inte bluffa med banksekretess. Där har man i stället, sedan länge, inrättat Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och företagande, för att tvärtom främja vetenskaplig forskning inom dessa områden. Så är till exempel hela Stockholms enskilda banks arkiv för dess verksamma tid, 1856–1971, tillgängligt för forskning.

Nordeas bank­sekretess gäller alltså snart 170 år gamla arkivalier, för att skydda enskilda och ­efterlevande! Det är naturligtvis ­bara struntprat

Faran är förstås att en bank som Nordea, om den ställs inför en tvingande lagstiftning, i stället låter bli att arkivera – sånt tjänar man ju inget på, det kostar bara. Eller ännu värre, kanske börjar man till och med ta tillbaka arkivalier från offentliga arkiv, för att i stället elda upp dem – det blir ju allra billigast. Alltför många viktiga företagsarkiv som jag har eftersökt har hamnat på tippen eller i brasan.

När man som historieforskare kartlagt Sandwalls ekonomiska och politiska verksamhet i Göteborg, blir det uppenbart hur mycket som är outrett. Han anklagades för en sju år gammal sedelstöld på 15 000 riksdaler, efter en ytterst tvivelaktig, bara delvis offentliggjord intern bankutredning. Ingen har vare sig då eller senare eftersökt hela, eller försökt kritiskt granska utredningen, ingen har undersökt hur den initierades och utfördes.


För att undvika konkurs behövde Sandwall hösten 1850 låna 18 000 riksdaler. Frågan är om han lyckades låna den summan samma höst, med vännen Almqvist som mellanhand, från ockraren von Scheven. Och var det skuldsedlarna för just dessa 18 000 som von Scheven senare påstod att Almqvist både stulit och förfalskat, vilket även ledde till Almqvists brådstörtade flykt?

En sak är säker – det är genom Sandwall, och det av Nordea numera stängda Smålandsbankens arkiv, som början till lösningen av kriminalgåtan Almqvist finns.

ARTIKELN HANDLAR OM