Hippie, hippie, hurra
Martin Aagård om en lifestylereligion vars bästa tid borde vara nu
Varför är det så svårt att skriva en stor, avslöjande artikel om antroposoferna?
Jag kan ju se rubrikerna framför mig: ”KULTURSEKT KONTROLLERAR SUCCÉFÖRETAG” eller kanske ”OCKULTA RITER BAKOM KONSUMBRÖDET”.
Varför har ingen skrivit en bästsäljande bok som heter ”Den hemlige nazikocken” som avslöjar alla ockulta tillsatser som finns i de där Saltå Kvarn-produkterna man köper på Ica?
Men nä, det funkar bara inte.
Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism, miljömedvetenhet och fingerfärgsfrejdig kreativitet som gör det helt omöjligt att tycka att de ägnar sig åt någon skadlig verksamhet. Den som träffat en antroposof invirad i tygsjok i regnbågens alla färger, vet att det är svårt att hitta något ondskefullt i dem.
Men faktum kvarstår – ett av Sveriges snabbast växande företag de senaste åren är ett antroposofiskt jordbruksföretag som odlar enligt ockulta principer från 20-talets Tyskland – Saltå kvarn. Och deras livsfilosofi formades av en tänkare vars sympatier för nazismens rastänkande och dess besatthet av den tyska kulturen var uppenbar – Rudolf Steiner.
Det borde verkligen vara antroposofins tid nu – en lifestylereligion vars största andliga upplevelser uppnås genom heminredning, ekologiskt odlad mat och självutlevelse.
När Saltå Kvarn nyligen öppnade en flagship store på de hippare delarna av Södermalm i Stockholm döpte lokaltidningen Stockholm City genast området till ”Antroposofo”.
Välfunnet. För antroposofins milda tro på surdegsbrödets och de glada färgernas helande kraft smyger sömlöst över i de medelklassiga livstilssmagasinens mässande av samma credo.
Men trots att Waldorfskolorna blir fler och mjölet som odlas med nedgrävda kohorn och bergskristaller allt mer populärt har antroposoferna fört en ganska anonym tillvaro de senaste decennierna. Någonstans försvann i alla fall deras utåtriktade verksamhet, förklarar en Rudolf Steiner-veteran när jag besöker rörelsens centrum i Ytterjärna utanför Södertälje för att se pressvisningen av See Colour! – en gigantisk ”färgutställning”, som antroposoferna kallar det.
För att förstå antroposofins besatthet av färg måste man förstå Rudolf Steiners besatthet av Goethe. Och det är sannerligen inte lätt. Men Goethes lilla skrift Färglära (1810) gjorde ett outplånligt uttryck på den unge Steiner.
Och See Colour! är proppfull med färgmystik.
Två allvarliga schweizare som inte använder balsam har gjort en hel Goethe-avdelning. En experimentverkstad där man får titta i prismor och snurra på hjul, medan man läser citat om världens andliga beskaffenhet. I en annan avdelning visas gurun Rudolf Steiners föreläsningsteckningar nedklottrade på svart papper.
Man får inte heller glömma att målande och färgtillverkning är en antroposofisk business och att Beckersföretaget Colart tillverkar färg härute. Järnatrakten har onekligen mycket att vinna på att sätta fokus på färgglada saker. Men, som en antroposofmålare konstaterar, deras tjänster var som mest efterfrågade i mitten på 90-talet.
”Det hippaste du kunde ha var ett vardagsrum målat av antroposoferna från Järna”, säger han lite bittert.
Nu satsar man hårt för att vända trenden. Tre nya hus och ett hotell har byggts till utställningen och man räknar med närmare 80 000 besökare.
Pengar lär inte vara ett problem. Den antroposofiska Vidarstiftelsen är god för 550 miljoner kronor. Stiftelsen Biodynamiska Produkter sitter på 47 miljoner. Fastighetsbolaget Steneken som ägs av Vidarstiftelsen har 300 miljoner i kassan. Till det kommer 100-tals antroposofiska stiftelser, knutna till Waldorfskolor som är goda för hundratals miljoner kronor. Det är en rörelse med goda finanser.
Antroposofins järnlady Hilma af Klint (1862–1944)
visas också i stort format, men den stora grejen på See Colour! – rent bokstavligt – är amerikanske världsstjärnan James Turrells gigantiska installationer.
Turrell, klädd i diskret kostym och tomteskägg, ser inte bara ut som en kväkare, han är faktiskt kväkare – medlem i en frikyrka som delar antroposofins snällism, andeskådande och hämningslösa individualism. Själv hade han bara kommit i kontakt med antroposofin genom det amerikanska mediet Edward Cayce (1877–1945) innan han besökte ”Steinerville” som Turrell kallar Ytterjärna. Ett uttalande som ger en anledning att misstänka att under hans prudentliga kväkaryttre bor en tvättäkta hippie. Hans konstverk på utställningen – Amrta, Bindu Shards och Shonto – har i alla fall fått namn på hippiespråken sanskrit och navajo.
Turrell har arbetat som pilot, försöker bygga världens största konstverk i en krater i Arizona och har sedan 80-talet sett sin berömmelse bli allt större. Dessutom är han ganska rolig så länge han inte pratar om nära döden-upplevelser.
Han försöker förklara att all god smak är lika med censur och att friheten finns i Los Angeles, eftersom det är en stad helt utan smak. Motsatsen till LA kallar han ”print cities”, städer som Boston, där publiken köper affischer av konsten istället för konst.
Hans egen konst är dock så stramt smakfull att den ser ut som psykedeliska köksinredningar.
De skulpturala installationerna vill skapa en känsla av svindel. Genom att spela med ljus och mörker lyckas han få åskådaren att tappa rumsuppfattningen och undra var rummet tar slut.
Det är lite läskigt, ganska roligt och just svindlande.
James Turrell har utan tvivel sin bästa tid nu. Han menar sig leva i ”ljuskonstens Giotto-era” och tackar LED-tekniken snarare än Goethe för att ljuskonstens förutsättningar förändras i grunden.
Visst kan man tycka det är synd att hans monumentala verk visas här, miltals från storstan, inramad av antroposofins obegripliga avgrundsflum, men samtidigt har hans största verk alltid genomförts på udda platser – på festivaler, i öknar och i en antroposofisk by.
På så sätt är väl utställningen i Järna ett ganska lyckat möte mellan psykedeliskt flum och avgrundsflum.
Ett fint samarbete mellan amerikanska och schweiziska hippies.
