Myten om Abu Omar al-Baghdadi
Martin Aagård: Hemmafrun Jihad-Jane har gått på bluffen om krigaren för det sanna islam.
Mannen som ska ha satt ett pris på Lars Vilks huvud, Abu Omar al-Baghdadi, förklarades av amerikansk militär vara en myt redan 2007. Sedan dess har förvirringen bara ökat om hans identitet. Han har vid ett flertal tillfällen rapporterats både gripen och död. I fjol, då ytterligare en Abu Omar greps, var den amerikanska armén fortfarande osäker på vem han var. Abu Omar är helt enkelt ett nom de guerre som använts av minst två olika personer, troligen många fler.
Och inför valet i Irak pumpades nya hot mot islams fiender ut under samma pseudonym, som numera troligen inte är mer än en symbol för det irakiska motståndet mot USA.
Kanske har Lars Vilks rätt i att allt det här bara är ett jättestort konstverk.
Den extrema islamismen är i alla fall ett minst lika postmodernt fenomen som Vilks konst. Ett löst, mångfaldigt nätverk av åsikter som attraherar en massa knasbollar som sympatiserar med åsikterna. Den är inget Ku Klux Klan av sammansvurna medlemmar som möts i hemlighet, iklädda struthattar.
Det är oerhört viktigt att fatta det.
Då fattar man nämligen varför en hemmafru från Pennsburg, Pennsylvania som så sent som för åtta år sedan greps för offentlig fylla alldeles själv valt att sätta sig vid sin dator och sprida hat mot den yttrandefrihet vi håller helig. Då får man en ledtråd till varför inga vapen eller bomber hittades hos de terrormisstänkta i Irland eller varför endast en av Jihad-Janes brevvänner på internet kan kallas ”terrorist” (enligt New York Daily News). Eller varför det var så lätt att avslöja henne ”att hon lika gärna kunde ha annonserat på Washington Post”, som den forne terroristsamordnaren Richard Clarke sa till tv-kanalen ABC igår.
Jihad-Jane är uppenbarligen ingen tränad terrorist, utan med största sannolikhet en udda figur som gått på bluffen att den påhittade Abu Omar al-Baghdadi representerar kampen för det sanna Islam.
Det är sorgligt och farligt, men det borde lära oss att tänka till en extra gång innan vi lika tvärsäkert påstår att publicerandet av Lars Vilks muhammedteckning representerar kampen för sann yttrandefrihet.
