”Jag förstår mig inte på kvinnor”
Linda Skugge om skrivandet, livet med en obotlig sjukdom – och varför hon inte vill att egna barnen ska syssla med kultur
Vi ska alla en gång bli jord, men först ska vi vara fett välkammade – tillgängliga, nypåsatta och citrondoftande. Linda Skugge har i 26 år – hon debuterade som skribent 19 år gammal och det gör fan i mig ingen längre – via kolumner, böcker och bloggar erbjudit en annan lösning på livet. Den lyder: Det är faktiskt helt okej att både känna sig och agera som en påse skräp.
Dessutom är hon den enda levande människa som lyckats med konststycket att komma ut som borgerlig, bli småbarnsmorsa och grunda en pr-byrå, och ändå framstå som mer intressant än ett soffbord från Bolia.
Sedan några år står litteraturen åter i fokus. Linda Skugges Addison-diagnos från 2013 innebär att hon lider av ett svårartat underskott av hormonet kortisol, med bland annat trötthet, viktnedgång och – i obehandlad form – begravning som resultat.
– Det finns ingen utväg. Jag måste göra det här, annars kommer jag inte tjäna några pengar. Med min sjukdom kan jag inte ha ett vanligt jobb.
I din nyligen utkomna bok ”45 – Morbus Addison” skriver du att du lämnat Facebookgruppen för Addison--diagnosticerade. Borde du inte stannat kvar och sjukdomsbondat?
– Den har ju typ lagt ned. En gång postade jag ett inlägg om att [artisten] Henrik Berggren fick ritalin. Jag skrev typ: ”Kolla, det här kan kanske vara något?” Har man Addison blir man helt sänkt. Så det är asbra att ta något uppåt. Men folk blev skitupprörda! De såg väl en rockstjärna med stjärnor under ögonen och tänkte ”jävla knarkare!” Men ritalin är ju inte droger.
Skriv det: ”Jag hatar alla i Facebooks Addison-grupp!”
Ganska många hipsters pundar i och för sig på ritalin …
– Det kanske de gör? Men jag tycker att jag skrev ett otroligt intressant inlägg. Sen blev de upprörda igen, när min bok kom. Jag ville göra sjukdomen mer känd. Jag har varit med två gånger i Nyhetsmorgon den här våren, och alla som har arbetat med pr vet hur svårt det är att ens få vara med en gång. Min tanke var: ”Nu hjälper jag till med att synliggöra alla fina och härliga Addison-patienter!” Men då var problemet i stället att Morbus Addison är den primära varianten av sjukdomen, och jag har en annan variant. Då blev alla i den här fucking jävla Facebook-gruppen sura för att jag kallar min bok så.
Vadå, de menade att du approprierade dem?
– Jag ville skjuta dem! Det var för deras jävla skull jag gjorde det! När de hamnar i en ambulans och de bara dreglar vit fradga, då ville jag att ambulanspersonalen skulle känna till diagnosen – i stället fick jag skit! Jag hatar dem! Jag blev så jävla ledsen. Skriv det: ”Jag hatar alla i Facebooks Addison-grupp!” Jag kallar min bok för vad fan jag vill.
Jag tror det handlar om att det blivit trendigt att identifiera sig med sjukdom.
– Så är det med cancer. Jag lyssnar mycket på P2 eftersom jag inte orkar höra annat. En kvinna ringde in och pratade om att hennes liv var så underbart. Sedan berättade hon att hon skulle in på sin första strålningsbehandling. Hon skulle vara så himla stark. Jag förstod att det där tillhörde någon ny sekt. Men livet suger ju från början till slut. För det första har vi ju inte ens bett om att få komma hit.
Böcker är mitt lugnande.
Förr skrev du mycket om indierock. Nu verkar du mest lyssna på P2 och läsa.
– Böcker är mitt lugnande. Jag går upp klockan fem för att jag måste ta mitt kortison. Då blir jag pigg eftersom det är uppåttjack. Då sätter jag mig och läser. Men jag gillar inte romaner. Jämt när jag letar efter nya böcker beskrivs de så här: ”Anders pluggar i Uppsala. Där träffar han någon”. Jag bara: ”bort!”
Fast du skriver ju själv romaner.
– Men ingen läser dem så de är säkert dåliga. Jag kan till exempel inte skriva om kvinnor. Jag förstår mig inte på kvinnor.
Varför inte?
– Jag är nog mer intresserad av män. Det kanske man inte ska säga, men jag menar ju inte en vit vidrig chef. Det finns trots allt spännande män.
Vem då, ekonomichefen på Aftonbladet?
– Nej, inte en sådan! Men jag kan identifiera mig med en viss typ av man: Den här ensamma kufen som inte har något socialt liv.
I ”45 – Morbus Addison” beskriver du Marguerite Duras så här: ”Jag skrev obegripliga böcker och de blev lästa”. Hur skulle du beskriva ditt eget författarskap?
– Jag älskar böcker som är jättekonstiga. De är alltid utgivna på förlaget Rámus. De gav nyligen ut en bok som heter ”Monstret” av Terézia Mora. Den har säkert inte sålt ett enda exemplar, men handlar om en man vars fru dör. Han går in i hennes dator och hittar där hennes dagbok, där hon liksom är en helt annan persona och identifierar sig som ett monster. Jag ba’: ”I can relate!”
Det känns som att du haft en hatkärlek till ditt skrivande. Är det så?
– Inte alls. Har du det?
Länge var jag väldigt arg, ångestriden. Många av mina krönikor i Expressen var hemska.
Ja. Jag har en viss yrkesetik: Det ska bli så bra att det är värt det. Och jag mår väldigt dåligt av att skriva. Helst skulle jag helt låta bli.
– När jag började … eftersom jag kände mig så värdelös som person gjorde skrivandet att jag slapp vara den där tysta, otillräckliga personen. Länge var jag väldigt arg, ångestriden. Många av mina krönikor i Expressen var hemska. Jag skulle inte vilja att mina barn skrev sådant.
Är det därför du sagt att du inte vill att dina barn ska syssla med något kulturellt?
– Det vore ju bara för värdelöst. Redan på vår tid – jag är i och för sig äldre än dig – sa de vuxna att det var ”så få förunnat” att syssla med kultur. Redan då gick det skitdåligt. Klart att de inte ska syssla med det.
Ofta säger folk att du är en ”provokatör”. Tror du att andra har förstått vad du vill uppnå med ditt skrivande?
– Jag tror att det ordet används när avsändaren inte fattat vad det innebär att skriva en text. I det jobbet finns alltid ett visst mått av provokation. Jag har alltid haft för avsikt att vara rolig. Det gick hem förr, men nu ska jag med jämna mellanrum ställas till svars för något gammalt jag skrivit. Folk bara: ”Men är det kul!?” Eh, ja? Det är synd om unga som växer upp utan humor. Livet må vara värdelöst men jag tycker faktiskt att man ändå borde göra vad man kan, trots att man hamnat på den här platsen.
Till exempel när kungen ska vinka eller något sådant, då kan jag vara där!
En kompis till mig skrev för några år sedan en humorkrönika om Taimour -Abdulwahab, som sprängde sig själv på Drottning-gatan. Den blev tyvärr aldrig publicerad.
– Jag skulle vilja förvandlas till en sådan där tidig 1900-talsflanör och gå runt på stan och anteckna vad jag ser, fast med humor. Det skulle kunna handla om hemskheter som bombdåd, men också om trevliga saker. Till exempel när kungen ska vinka eller något sådant, då kan jag vara där!
Någon borde låta oss åldras som gamla kvällstidningskåsörer. Och sedan sparka oss för vad vi skriver.
– Exakt! Men det ska fortfarande vara välgjort och stilistiskt. När någonting hemskt händer och alla andra skriver typ ”this too shall pass” eller ”namaste” och bär knutblus på Instagram… tänk vad kul om vi bara kunde göra något sådant? Vi kan gå tillsammans med alla stadens medborgare genom city, mitt i en snöstorm, just som tunnelbanan har stängts ned på rekommendation av polisen, och sedan skriva om det med lättsam ton. Fast då blir man väl paria.
