Blendande resereporter
Roligt att Bakhåll fortsätter att ge ut Ester Blenda Nordströms reportage! Hon var en av landets första kvinnliga stjärnjournalister och reseskildrare, djärv i sina uppdrag och med en modern, närmast litterär stil.
I början av 1900-talet fick nämligen en ny ”amerikaniserad” journalistik genomslag i dagspressen. Reportern var framträdande i texten och ämnet skulle helst skapa rubriker. Ester Blenda Nordström var fenomenal på feature och självklar i rollen. Hennes texter hade en intensiv närvarokänsla med ljud, dofter och miljödetaljer. Dessutom var hon lyhörd för hur människor ur olika samhällsskikt pratade. Inte en död sekund hade läsaren i hennes sällskap. Själv kallade hon sin metod att ”fotografera av verkligheten”.
Vid den här tiden blev kvinnliga journalister bekräftade i sin yrkesidentitet. I Stockholmspressen var de ett tjugotal, bland dem en Elin Wägner som dessutom skildrat sitt skrå i romanen Pennskaftet, 1910. Wägner blev också mentor för den begåvade Bansai.
Bakom pseudonymen Bansai blev Ester Blenda Nordström (1891-1948) ett begrepp i Svenska Dagbladet där hon anställdes 1912. Mest känt är Wallraff-reportaget om när hon tog tjänst som piga på en sörmländsk bondgård och i hemlighet skrev om slavliknande arbetsförhållanden. En piga bland pigor orsakade minst sagt ett himla hallå.
Detta banbrytande reportage gav Bakhåll nyligen ut, därefter kom boken Kåtornas folk i nyutgåva. I den skildrar Nordström samernas vardagsliv genom sitt arbete som nomadlärarinna i Norrbotten, 1915. Mindre känt är det aktuella resereportaget Amerikanskt från hennes resa i USA 1922.
Hon är lika underhållande här; den rastlösa äventyraren och humoristen Nordström kommer till sin rätt. Dessutom känns reportaget märkligt dagsaktuellt när hon beger sig ensam till Amerika som tredjeklasspassagerare på en Atlantångare. Inlevelsefullt skriver hon om sjögång och spartanska hytter, om brutala gränsvakter som möter både socialt utsatta och välbeställda nordiska emigranter.
Under strapatsrika förhållanden liftar hon sig fram i Amerika för att nå målet: svenskbygderna i Minnesota där hon har släktingar. Hon tar dessutom stora risker genom att tjyvåka på tåg (under vagnen!). Lågt betalda påhugg hjälper henne när reskassan blir stulen, så tillsammans med dåtidens prekariat plockar hon körsbär eller arbetar som kökspiga hos miljonärer i Chicago. Här skildrar hon hierarkin inom tjänstestaben, medan herrskapet - som tillskrivs goda egenskaper - fungerar som staffage.
Reportagen som publicerades i Veckojournalen, och gavs ut i bokform, påminner bitvis om Barbara Ehrenreichs skildring av låglönearbetare i Barskrapad. Med den skillnaden att Ester Blenda Nordström är präglad av sin tid och skriver nedlåtande om minoriteter som indianer och mexikaner. Hennes muntra yrhätteton blir stundom tröttsam, likt en flickbokens Pollyanna som leker ”vara glad”-leken. Jodå, hon skrev också flickböcker, och genrerna befruktade varandra.
I efterordet skriver Anna Hylander om sin avlägsna släkting, den karismatiska ”Essan”, som sorgligt nog drabbades av sjukdom, blev alkoholist och dog 57 år gammal.
I höst visar SVT Hylanders dokumentärfilm om journalisten som ”wallraffade” långt före Wallraff. Den ser jag fram emot.
