De ultraortodoxa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-04-04

ANITA GOLDMAN om judarna som vill återskapa en utplånad värld

En ortodox jude och en flicka korsar en gata i Williamsburg, New York. I bakgrunden står en man och försöker sälja en stereo.

”Så med vilken

penna skrev Gud Toran, guld- eller silverpenna?” Så ropade jag upprört till min gode vän, ingenjören med examen från den israeliska motsvarigheten till Chalmers, när han påstod att Toran (de fem Moseböckerna) givits till Mose av Gud på Sinai. I färdigt skick, klappad och klar. Jag var just djupt inne i skrivandet av Våra bibliska mödrar, min arga feministiska bok om de bibliska kvinnorna. Jag slukade akademisk litteratur om Bibelns olika författare och perioder och språklagringar. Och här kom vännen, uppvuxen i samma akademiska kultur som jag, och påstod att Moseböckerna skrivits av Gud fader själv. Samt att världen skapats för lite över femtusen år sedan. Ingen Darwin, ingen big bang, inga dinosaurier. Gud!

Min vän hörde till det växande antal sekulära israeler som "vänt tillbaka", som blivit ultrareligiösa. Nästan över en natt ändrades hans klädedräkt, språkbruk, matvanor och sexuella beteende. Med hull och hår adopterade han en i mina ögon stelnad, fundamentalistisk och antimodern filosofi och kultur. Att den dessutom placerade kvinnorna i ett extremt begränsat och förtryckande hörn gjorde inte min vrede mindre.
Alla seder och bruk från den gamla världen - också sådana som inte har religiös signifikans, utan endast kulturell - har blivit föremål för en närmast helig fridlysning.

Den svenska

journalisten och litteraturkritikern Nina Solomin har en mer fruktbar inställning än min, när hon i Ok, amen. Om kärlek och fientlighet i chassidernas New York beslutar sig för att närma sig de ultraortodoxa och deras värld. När den moderna, sekulära Solomin konfronteras med åsikter som enligt hennes egen värdeskala är barocka och politiskt extremt inkorrekta går hon inte i svaromål, utan viker undan, frågar mer. När en ultrareligiös samtalspartner påstår att ”sionisterna hade skuld i Förintelsen”, väljer Solomin ”att inte kommentera detta barocka påstående. Poängen med att lära känna chassiderna är inte att jag själv ska klargöra mina ståndpunkter i livets alla frågor, utan snarare att få reda på vad som rör sig i deras huvuden. Jag växlar ämne.”

Solomin flyttar till utkanten av det judiskt ultraortodoxa kvarteret Williamsburg strax utanför Manhattan i New York. Hon beslutar att läsa jiddisch (det språk som talas av invånarna där, hebreiskan är reserverad för den religiösa sfären och engelskan för samröret med världen utanför) och hon skildrar med humor och självironi hur hon i början gör tafatta försök att tränga in i denna hermetiskt slutna värld, där man lever som för 250 år sedan, fast mitt i modernitetens Mecka New York.

Med tiden

finner Solomin allt fler inkörsportar och utanförskapets blick där allt är exotism, förbyts i vänskap med personer av kött och blod. Boken utvecklar sig till en ingående undersökning av den religiösa psykologins sociala mekanismer. Samtidigt är den en mustig och mycket välskriven skildring av ett speciellt hörn av världsstaden New York, där de ultraortodoxa trängs med inflyttande superhippa konstnärer vilka leder den accelererande gentrifieringen av området. De slitna husen, maten, restaurangerna, gatulivet, lukterna, kläderna, kitschen och mest av allt mångfalden av människor - Solomin älskar sitt New York och förmår att förmedla känslan till läsaren.

De ultraortodoxa

judarna kallas chassider. Chassidismen uppstod i Östeuropa på 1700-talet som en nydanande andlig strömning; en reaktion mot en judendom som blivit torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang. De satte känsla framför intellekt, extatisk hängivelse framför texttolkningar, äkta intention framför korrekt form. Chassidismen välkomnade de enkla människorna, som arbetade hårt och inte hade tid och råd med studier. Innerlig bön, möte med Gud i sång och dans blev viktigt. Samtidigt med chassidismen uppstod den kristna pietismen i Europa. Liksom chassidismen vände sig pietismen mot en institutionaliserad och stel kyrka. Det finns ett demokratiserande drag i de två rörelserna.

Den överväldigande majoriteten av chassiderna gick under i Förintelsen och efter andra världskriget framstod chassidismen som en tynande rest av en gammal judisk värld. Vad är det då, frågar sig Solomin, som har gjort att chassidismen på bara ett par tre generationer kunnat växa sig så stark, såväl i USA som i Israel? Solomin pekar ut den sociala organisationsförmågan där medlemmarna erbjuds ett väl fungerande socialt nätverk från vagga till grav. De extremt höga födelsetalen och ett starkt - och i dag mycket auktoritärt - ledarskap är andra byggpelare. Den starka sociala kontrollen och den gemensamma livsåskådningen där dagen och året regleras genom hundratals rituella påbud gör förstås sitt till.

Men det mycket

konserverande och instängda drag som i dag utmärker de flesta chassidiska grupperingarna är kanske mer än något annat ett uttryck för en reaktion på Förintelsen. Man strävar att återskapa den värld som utplånats. Alla seder och bruk från den gamla världen - också sådana som inte har religiös signifikans, utan endast kulturell - har blivit föremål för en närmast helig fridlysning. Inget får ändras, varje detalj har rekonstruerats och bevarats. Den dräkt som de chassidiska männen bär är den som användes av polska adelsmän på 1700-talet.

I skverchassidernas dräkt ingår höga, rejäla stövlar. Detta beror på att denna sekt startades i en liten polsk by belägen i en dal som jämt var lerig. Och nu stoltserar dessa chassider med samma kraftiga stövlar i sommarhettans New York!

En viktig

förutsättning för såväl den amerikanska som den israeliska chassidismens blomning i modern tid är att man kunnat utnyttja de möjligheter som en pluralistisk och fri demokrati erbjuder. Aldrig har möjligheterna att själv välja livsstil varit så stora som nu. Men ”farorna” mot denna typ av sträng och förbjudande livsstil har förstås heller aldrig varit så många och varierande. Därför har den judiska ultraortodoxin gått i försvarsställning och blivit allt mer rigid, allt mer fördömande mot yttervärlden, allt mindre tillåtande och öppen.

Så trots att Solomin gör sitt allra bästa för att ge chassiderna ansikte och själ och ärligt redogör för sin attraktion till värmen och samhörigheten i denna värld, slår jag igen boken med en känsla av obehag. För mig blir skildringen av ultraortodoxin framför allt en djupdykning i hur människor kan stelna och skrämmas in i en fundamentalism som med järnhård indoktrinering och social kontroll knappast lämnar något utrymme för individen, för öppna samtal och för en undersökande och nyfiken hållning till livet.

dokumentär

Anita Goldman

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.