Han fångade rocken på rulle

Jon Asp om arvet efter pionjären D A Pennebaker – och nya Aretha Franklin-­filmen Amazing grace

Rockumentärfilmaren D A (Donn Alan) Pennebaker till höger med Bob Dylan och följe på Arlanda i samband med Sverigebesöket 1966.

Häromveckan dog den amerikanske filmaren D A  Pennebaker, 94 år och med start i det sena 1950-talet en av dokumentärfilmens stora förnyare. Pennebakers breda genombrott kom 1967, med Bob Dylan-filmen Dont look back, eller Se dig inte om. Med rörlig handkamera synkroniserad med bärbar bandspelare följer Pennebaker här den motvillige amerikanske ”folksångaren” på turné i England, närgånget men otvunget.

Som del av filmrörelsen direct cinema, en nordamerikansk variant på fransmännens cinéma vérité, tillhörde Pennebaker den förtrupp som med denna förenklade utrustning tog det dokumentära uttrycket till nya höjder, allra mest genom att låta kameran gå. Ett omfattande råmaterial gav mer avslappnade människor och fler valmöjligheter vid klippbordet. 

I Pennebakers färdiga film dominerar ändå känslan av planlöst registrerande. Bob Dylan börjar med att kasta ut sina textskyltar i Subterranean Homesick Blues (föregångare till musikvideon, som Håkan Hellström och många andra härmat). Han prövar nya låtar med sina besjälade kolleger (däribland flickvännen Joan Baez). Han ger officiella konserter. Han läxar upp och återförenas med Donovan. Och inte minst renodlar Dylan sitt aviga beteende mot de reportrar som fått audiens, journalister vars lyckokänsla fort övergår i rejält förminskad självkänsla, eftersom Dylan vägrar svara på alla frågor. I stället returnerar han dem som små förmaningar om orimligheten i att uttala sig om musiken, om publiken, om världens tillstånd.

Bob Dylan är och förblir sinnebilden för konstnären som vägrar prata bredvid scenen. Därmed är han också något av en antites till de citatmaskiner till artister som medier i lag med skivbolag och sponsorer avlar fram i dag. Ett varumärkesbyggande som verkar förutsätta vackra ställningstaganden för samhällets utsatta, samtidigt som lukrativa kontrakt med multinationella jättar ofta -finansierar artisternas livsstil. 

Motkultur 2019 är svårt.

Bob Dylan passade som hand i handske för denna filmstil, utan svar men ändå aldrig svarslös. Medan världen föll för hans musik, förbryllades många över hans vägran till uttalanden. Turnéstoppet i Stockholm 1966 är beryktat. I ett SVT-inslag i samband med Dylans ankomst till Arlanda berättar reportern indignerat om artistens avvikande beteende, ”och ändå sjunger han sånger om att förbättra världen …” 

Det mest politiska Dylan säger i Pennebakers film är till en reporter från Time, som blir fullständigt förödmjukad i det att Dylan dömer ut tidningens och andra världsmedvetna västmediers verksamhet. ”De har för mycket att förlora på sanningen.”

Det är som att faktiskt befinna sig där och då, vilket har att göra med det fria kameraarbetet och de omväxlande perspektiven, med en festivalpublik som sakta vaknar till liv och med det förhöjer känslan för filmtittaren.

Få tycks bättre rustade att förmedla Dylans väsen än stoikern Pennebaker, som här lade viktig grund för musikdokumentären och strax därpå för konsertfilmen som exploderade i 60-talets slut, parallellt med att utomhuskonserterna blev allt fler och allt större. 

Michael Wadleighs Woodstock från 1970 var filmen som krönte bilden av seklets kanske viktigaste musikhändelse. Bröderna Maysels Gimme shelter var filmen om Rolling Stones turné, som mynnade ut i de tragiska, LSD-flippade händelserna på en speedwaybana i Altamont då en person knivdödades och tre andra omkom.

Mer städat fortlöpte Pennebakers Monterey pop från 1968, en renodlad konsertfilm från festivalen i Kalifornien. Med obrutna låtar men inte alltid med artisten i bild förevigar regissören outplånliga akter: The Mamas & the Papas, Jimi Hendrix och en 20 minuter lång final med Ravi Shankars bedårande uppvisning på sitar – filmhistoriskt sett en given musikalisk höjdpunkt. När Pennebaker gör konsertfilm är det inte konsertfilm i vanlig mening. Det är som att faktiskt befinna sig där och då, vilket har att göra med det fria kameraarbetet och de omväxlande perspektiven, med en festivalpublik som sakta vaknar till liv och med det förhöjer känslan för filmtittaren.

Det är också till Pennebakers gärning som tankarna går när konsertfilmen Amazing Grace nu äntligen når omvärlden, svensk premiär i dag. 1972, på höjden av sin karriär efter bland annat elva raka listettor, spelade en 29-årig Aretha Franklin in albumet med samma namn i en baptistkyrka i Los Angeles, än i dag världens mest sålda gospelskiva.

Aretha Franklin i ”Amazing grace”.

Bland den entusiastiska livepubliken fanns också den unge regissören Sydney Pollack, på uppdrag av Warner Brothers att föreviga dessa två konsertkvällar. På grund av synkfel och senare Aretha Franklins motvilja mot projektet, godkändes filmen för visning av hennes efterlevande först efter Franklins död 2018 – då med perfekt restaurerat och synkroniserat ljud.

Mellan den första inspelningsdagen och den andra sprider sig ryktet om konserterna och de sista bänkraderna i kyrkan fylls, bland annat av Mick Jagger och Charlie Watts

Pollack är en oerfaren dokumentärfilmare, långt ifrån lika inkännande som Pennebaker. Men han har ändå förmågan att fokusera på det väsentliga: närbilderna på Lady soul som hon kallas här. Filmen är som bäst när Franklins ansikte, lika svettigt som saligt av sång, fyller ut de korniga bilderna i en mångbottnad ceremoni bestående av såväl traditionella sånger som kända poplåtar. De mindre troende i församlingen uppmanas av gospellegendaren James Cleveland, pianist och presentatör för kvällen, att åtminstone göra sitt näst bästa, medan Franklin uteslutande brukar sitt högre register. Tillsammans med kören försätter hon publiken i extatiskt tillstånd. 

Mellan den första inspelningsdagen och den andra sprider sig ryktet om konserterna och de sista bänkraderna i kyrkan fylls, bland annat av Mick Jagger och Charlie Watts, då som blott en handfull vita närvarande. Rusiga av upplevelsen tar sig Rolling Stones-medlemmarna allt längre fram i lokalen.

Aretha Franklin är lika cool som Bob Dylan några år tidigare – och kamerorna har nu blivit ännu lättare. Men om Dylan inte säger mer än nödvändigt, eller bara pratar om det han vill, är Franklin helt tyst. I stället mässar hennes pappa Cecil Franklin, den kände pastorn uppbjuden på scen, lika kärleksfullt som patriarkalt till hennes ära, hon som en gång underhöll i vardagsrummet och snart fick följa med på turné i baptistkyrkorna. Nu tillbaka till rötterna alltså.

Franklin låter bara musiken tala. Oavsett om hon sjunger psalm eller pop gör hon låtarna till sina egna. Där och då upphäver hon gränserna mellan olika genrer, och får den starkt religiösa inramningen att ändå bli sekundär. Inför Franklins uppvisning försvinner alla uppdelningar, inför denna makalösa show står vi alla lika.

Fotnot: ”Se dig inte om” och flera filmer av D A Pennebaker finns tillgängliga på SVT Play.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln