Kultur

Våldsam start på gayrörelsen

Ulrika Stahre om legendariska upproret i New York – och de svenska pionjärernas fiasko

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP
Det årliga Pridetåget i New York firas till minne av upproret mot trakasserande poliser för 50 år sedan.
Baren Stonewall Inn där allting började.

Natten mellan den 27 och 28 juni 1969 tröttnade New Yorks alla drugor, transor, flator och bögar på polisens ständiga trakasserier och slog tillbaka. Platsen var Stonewall Inn, en maffiaägd sjaskig bar där det gick att dansa tryckare och där ölen helst skulle undvikas på grund av tvivelaktigt ursprung och kvalitet.

Den sägs att den moderna gayrörelsen föddes den natten och alltså firar ett halvsekel. Egentligen var det inte första razzian eller första protesten men den kom att bli legendarisk. 

För att förstå Stonewallupploppet, eller hellre upproret, måste man förstå situationen både för hbtq-personer och för staden New York under denna tid.

Det var förbjudet för män att klä sig i kvinnokläder. Homosexuella handlingar var förbjudna i alla delstater utom Illinois. Homosexuella blev av med sina jobb, hånades, misshandlades, dödades. Här kunde jag skrivit transpersoner också, men då blir det fel tempus eftersom trans fortfarande betyder att bli misshandlad, mördad.

Storstäder har alltid dragit till sig människor som lever mot normen och New York var inget undantag. En hbtq-urbanisering pågick – tänk Lou Reeds Walk on the wild side – och många bosatte sig i de så slitna stadsdelarna Greenwich Village, Harlem samt Upper West Side. Men vem bjuder kriminella på barliv och fest? Maffian förstås. Samma maffia som ibland kunde muta bort polisen.

Foto: AP
Poliser går till attack mot gaydemonstranter i New York i samband med historiens första prideparad 1970 – ett år efter upproret på Stonewall Inn.

Enligt Kate Davis och David Heilbroners dokumentär Stonewall uprising (2010) var det de lite misslyckade maffia-medlemmarna som fick sköta gaybarerna, den lägsta kasten, vilket kanske också bidrog till att polisen med jämna mellanrum kom och gjorde sina razzior.

1960-talet är medborgarrättsrörelsens, hippiens, den gryende feminismens och kampens tid. Lägg till den stora inflyttningen, våldet och polisens provokationer. Allt sammanföll när den första transkvinnan, den första flatan och den första bögen inte längre låter sig lyftas ut till väntande polispiket. De som var med beskriver det förstås som magiskt: att inse att det går att protestera, som grupp. Att det plötsligt fanns en kollektiv kraft. Att poliserna blev uppenbart rädda.

Stonewall är legendariskt och hur berättelserna utvecklats över tid säger en del om hbtq-kampens förändring och utveckling. Först var det nåt med att bögarna slog tillbaka. Sedan, kanske på 1990-talet, fokuserades berättelsen på att det minsann var flator som var först.

1973 bjuds Sylvia Rivera in att tala men vinden har vänt, åt något håll. Hon blir utbuad, och förbannad.

Sedan några år är det vedertaget att de tongivande aktivisterna var transkvinnorna, framför allt två personer: ”hbtq-rörelsens Rosa ParksMarsha P Johnson (1945–1992) och Sylvia Rivera (1951–2002). Att det lagom till 50-årsjubileet kommer att resas någon form av minnesmonument över dessa två är alltså helt följdriktigt.

I dokumentären The death and life of Marsha P Johnson (2017, ligger på Netflix) möter vi mest historiens fortsättning. Ett år efter Stonewall gick den första pridemarschen någonsin i New York och eventet återkommer sedan, till minne av upproret. 1973 bjuds Sylvia Rivera in att tala men vinden har vänt, åt något håll. Hon blir utbuad, och förbannad. Idén om en enad kamp var redan död och trans förpassat tillbaka i skuggan.

Filmen är till stora delar en utredning av omständigheterna kring Marsha P Johnsons död – hon hittades drunknad nära Christopher Street Pier sommaren 1992 och polisen avfärdade snabbt dödsfallet som en olycka. Mördad, möjligen, men varför?

The Death and life of Marsha P. Johnson (P som i Pay no mind) sveper genom en åldrad community och är klart sevärd. Den dramatiska kurvan når sin största höjd när Rivera, efter år av misär och bitterhet, deltar i den första World Pride någonsin, i Rom år 2000 och talar inför ett jublande hav av människor. 1973 tycks långt borta, åtminstone i filmvärlden.

Stonewall som startskott för en rörelse påverkade också Sverige. Magnus Wennerhag har undersökt hur det gick till i artikeln Pride kommer till Sverige. En resa i två etapper.

Första marschen gick i Örebro i maj 1971, och lockade 15 tappra personer.  Veckan efter tågade 30 personer i Uppsala i samband med en RFSL-konferens.

Svenska aktivister hakade på protesterna i USA. Här ett av de första tågen – i Uppsala i maj 1971.

Den första marschen i Stockholm arrangerades den 27 juni med 16 deltagare. Stigmat var ännu starkt, dessutom sammanföll Stonewall-dagen olyckligt med midsommarhelgens folktomma gator. Det var ett sådant bakslag att det dröjde till nästa försök, men år 1977 gick ändå en parad, för säkerhets skull flyttad till början av september. 

Kontakten med den amerikanska rörelsen gick i dessa pre-internettider via tryckt press, dock inte mainstreammedia. Wennerhag nämner publikationer som Viking och Revolt, där artiklar om Stonewall publicerades. Förutsättningarna var också lite annorlunda i ett mindre land, även om hbtq-urbanisering skedde också här. Men framför allt, skriver Wennerhag, handlade det om att det fanns aktivister från vänster- och feministrörelsen. Röda bögar hade bildats i Göteborg 1975 och Lesbisk front blev till samma år genom en sammanslagning av olika grupper.

Från krav till karneval kan man också kalla utvecklingen.

På plakaten syntes paroller som ”Lesbisk kamp = kvinnokamp”, ”Homosexuell frigörelse” och ”Frihet åt Chiles, Rumäniens, Sovjets och Argentinas bögar!”. Frigörelsedagen blev Frigörelseveckan och 1998 föds Pride i Sverige i och med Europride detta år. Nu arrangerar varje stad med självaktning något i Pride-väg.

Från krav till karneval kan man också kalla utvecklingen.

I takt med att den vid det här laget så baktalade identitetspolitiken vann mark, flyttades kampen från gator till andra forum. En utveckling som har med andra förändringar att göra – över huvud taget har gatan och torget flyttat inomhus, offentligheten har förändrats de här 50 åren. Kraven som ställdes under Stonewall-eran var också radikalt andra. 

Antropologen Roger Lancaster har skrivit i den vänsterradikala tidskriften Jacobin Magazine om identitetspolitikens begränsningar: under den tidiga gayrörelsen var målet att avskaffa sig själv, att nå en värld där sexuell identitet kan kvitta.

Nu handlar det mer om att bevaka den egna gruppens intressen. Han nämner inte ens transrörelsen, vilket säger en del om hans fokus. Men han formulerar ändå Stonewall-aktivismen på ett slagkraftigt sätt: ”Activists first called for the cops to get out of our bars, the institutions to get off of our backs, and the shrinks to get out of our lives.”

Ingen kunde drömma om en värld där land efter land inför antidiskrimineringslagar och tillåter både partnerskap, äktenskap och adoption. Att institutionerna på många håll inte är fienden. 

Visst går det också bakåt (sådan är ändå historiens rytm) men vi är långt bort från både illegal bar med dålig öl och från 15 personer i Örebro. Trots massakern i Orlando, trots att våldet mot transpersoner aldrig tycks upphöra, trots att nazister under Pride i Tranemo hängde upp en docka med en snara runt halsen tillsammans med ordet pedofil – när en rörelse väl finns, är den ostoppbar. 

Så skäll inte på identitetspolitiken, skäll på det system som tvingar fram den.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hbtq

Pride

New York