Det ska ju vara roligt att skilja sig!

Ebba Witt-Brattströms uppgörelse blir komiskt kärlekskrig i Vattnäs

Lars Arvidson och Anna Larsson som Han och Hon.

När jag läste Ebba Witt-Brattströms debutroman Århundradets kärlekskrig inför premiären av Nora Nilsson pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i våras, tolkade jag både boken och pjäsen som en uppgörelse med litteraturhistoriens kanonisering av den manliga överordningen i såväl skönlitteraturen som i de kulturella institutionerna. Alltså mer i linje med Witt-Brattströms akademiska verk, än romanens eventuella anspråk på självbiografisk riktighet vad gäller ett visst tidigare äktenskap.

Borta är parafrasen till Märta Tikkanen i titeln, i Mathias Clasons bearbetning av boken till opera och det som tidigare var ”Århundradets” är numera det tidlösa Kärleksskriget. Uppgörelsen med en kulturburen tradition av överordning och underkastelse finns kvar, denna gång i operarepertoaren, som boken också ständigt refererar till.  Anna Larssons Hon, i identisk sidbena som Witt-Brattström, utbrister ideligen ”om vårt liv hade varit en opera”. Visst hade man efter trettio år av äktenskap också varit mer lagd åt att identifiera sig med Wagners Fricka än med, säg, Isolde. Kärleksduetten är numera utbytt mot en hatduett och samlaget är medvetet antiklimatiskt fult och oerotiskt.

Jag kan inte låta bli att tänka på Kärlekskriget som ett syskonverk till Paula af Malmborg Wards tidigare verk Triumf och tragedi från 2010 om brottaren Mikael Ljungberg som begick självmord. Även då låg en vardagsnära heteronormalitet i förgrunden – Han och Hon – och även då föreföll Han-gestalten som kastrerad. Clason, som även står för scenografi, låter vardagen här få absurda drag, köksskåpen är fulla av manuskriptblad istället för husgeråd, eller andra aktens borg av flyttkartonger. Där OS-medaljer utgjorde höjden av triumf för Honom i Triumf och tragedi är det denna gång sexualiteten – den dominanta, erövrande, ejakulerande – som får Lars Arvidssons bastante tillika patetiske Han att tuppa sig.  

Om nu verket i mångt och mycket känns ofärdigt rent musikaliskt, så är det ändå inte utan mycket humor som det komponerats, vilket märks tydligt i klaviaturens snillrika infall. Visst är det stämningsfullt när orkestern stämmer in i kärlekens dödsmässa mot slutet, och det är med mycket girlpower den tillagda rollen Ivona (Amelia Jakobsson) gör uppror mot parets projicerade självhat. I slutändan är Kärlekskriget i brist på fördjupade känslolägen en komedi – det är ju roligt att skilja sig!

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.