På smygspaning hos Kim Jong Il
Martin Aagård läser om vad man inte får se i Nordkorea
För något år sedan publicerade Aftonbladet ett webb-tv-reportage gjort av skandaltidningen Vice. Reportern hade varit i Nordkorea. I sitt lilla reportage kunde han inte bara avslöja att han besökt världens mest slutna land, utan även att landet var superhemligt och svårt att ta sig in i.
Hans vinkel var extremt tydlig: Jag har varit i NORDKOREA!
Vice må vara en korkad tidning på alla sätt och vis, men ”jag var där”-journalistiken är ofta det enda man får läsa om Kim Jong Ils rike.
Men att besöka Nordkorea är knappast sensationellt längre. Sverige har en underdånig ambassad på plats sedan 1975, svenska företag exporterar bilar och borrar och tillverkar jeans i slaverifabrikerna i frihandelszonerna. Varje år besöks landet av ett mindre antal turister med smak för diktaturer där befolkningen svälter till döds.
Chockturister eller krigsturister, som de brukar kallas.
Varken konstprofessorn Magnus Bärtås eller kompositören Fredrik Ekman är journalist och hade därför inga större problem med att ta sig igenom passkontrollen när de 2008 åkte på gruppresa i den utfattiga diktaturen.
Med sig på den standardiserade rundturen hade de bland annat en inbiten Nordkorea-nörd, tre unga brats från Bromma, en rysk biolog och några bönder från Värmland.
Den märkliga resan där de smygspanar på sitt resesällskap, sina guider och sina servitörer, blir en bra ursäkt för att berätta en större historia om världens största utomhusfängelse. Bärtås har redan gjort ett konstverk av sitt besök, och nu har det alltså blivit en bok som går långt bortom ”jag var där”-skildringarna – trots att de rapporterar mer om vad de inte får se än vad de får se.
Den som älskar kuriosa om fåfänga diktatorer har årets läsfest framför sig. Här finns alla detaljer om det nordkoreanska syntettyget Vinalon, hur den högerkonservativa Moon-sekten fick ett fäste i landet, ett möte med wrestlingstjärnan
Inoki och två besök på de gigantiska Arirang-spelen som uppförs med tiotusentals statister. Men i centrum står Kim Jong Ils djupa och innerliga kärlek till filmen, och den spektakulära (och delvis ifrågasatta) berättelsen om filmskaparna Choi Eun Hee och Shin Sang Ok som 1978 kidnappas från Sydkorea för att tillverka melodramatiska propagandafilmer åt diktatorn.
De ges obegränsade resurser, en nybyggd filmstad och lever i Kim Jong Ils absoluta närhet innan de 1986 flyr under ett besök i Wien, strax innan de färdigställt monsterfilmen Pulgasari.
Och den bisarra filmen (som går att se i sin helhet på Youtube) om en metallätande, revolutionär jätteödla ska bli Kim Jong Ils väg in i Hollywood. 1996 gör nämligen Shin Sang Ok en remake på filmen under namnet Galgameth när han befinner sig i amerikansk exil. En sorts gullig Kawaii-variant av Kim Jong Ils visioner om en Koreanationalistisk Godzilla.
Det kanske verkar banalt att skildra misären i Nordkorea genom historien om en propagandisk monsterfilm, men boken har mer att bjuda på än så.
Till exempel kan det här vara första gången på länge som någon på svenska resonerar nyanserat kring Nordkoreas märkliga Juche-ideologi.
De som slentrianmässigt avfärdar Nordkorea som stalinistiskt eller kommunistiskt har fel. För drygt 30 år sedan rensades alla referenser till marxism-leninism bort ur författningen och ersattes av Juche – en ideologi som skapades för att vara just en ideologi. En osammanhängande, till stora delar rasistisk lära, inspirerad av japansk fascism och konfucianism.
Det kan vara hugget som stucket vilken teori Kim Jong Il använder för att legitimiera sitt groteska förtryck. Men om man vill förstå i stället för att bara kritisera, är det viktig information.
Ska man rikta någon kritik så är det att de båda konstnärerna förälskat sig lite väl mycket i tanken på Nordkorea som en ”teatral” stat. En stat där fasaden är allt och vars innersta väsen är förfalskningen och bedrägeriet. På senare år har produktionen av falska läkemedel och falska dollarsedlar blivit en viktig inkomstkälla.
Berättelsen om Kims politiska monsterteater är en fascinerande berättelse.Så fascinerande att man lätt glömmer bort de svältande miljoner som gemensamt förslavats av Nord- och Sydkorea i de ”frihandelszoner” som bland annat tillverkar Hyundaibilar.
