Tänder – en klassfråga i litteratur och livet

Åsa Linderborg: Min ursprungliga klasstillhörighet avslöjar sig aldrig så tydligt som när jag öppnar munnen

Lova en reform som gör att tänderna ingår i den allmänna sjukförsäkringen, skriver Åsa Linderborg.

Jag har en dålig vana att glo folk i munnen. Jag kan inte låta bli att leta efter plomber när någon skrattar högt. En glugg i en mun jag tycker om kan få mig att gråta. 

Det är rädslan för min egen tandhälsa som gör att min bokhylla har litteratur med särskilda understrykningar så snart det rör tänder. Johan Jönsons beskrivningar tar mig rakt ner i helvetet. Lars Noréns ångest inför förestående tandläkarbesök förbyts i hopp för egen del när han noterar hur bra allt gått. 

Min ursprungliga klasstillhörighet avslöjar sig aldrig så tydligt som när jag själv öppnar munnen. En kappa från Armani kan inte dölja att jag en gång var ett barn som växte upp utan tandborste. 

Min pappa dog utan pliggar i överkäken, han tappade framtänderna i december 1991, femtio år gammal. Som jag är nu. Min tunga letar sig hela tiden till kindtänderna som tappat flisor. 

Jag är höginkomsttagare och kan betala för det som förr eller senare måste göras. Jag har också råd att, i strid med min inställning till välgörenhet, varje jul skänka pengar till dem som ger gratis tandvård åt hemlösa. 

Tänder är en demokratifråga. Den som har hål i mun berövas mål i mun. Dålig tandstatus förnedrar och förkortar liv. Här ligger nyckeln till Socialdemokraterna i händelse av ett extraval. Lova en reform som gör att tänderna ingår i den allmänna sjukförsäkringen, och Stefan Löfven kan bli statsminister för evigheter.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.