Benny Fredrikssons bortgång manar till självrannsakan
Åsa Linderborg: Aftonbladets granskning var legitim men ställer journalistikens makt på sin spets
Benny Fredriksson kunde verkligen teater. Precis som många andra arbetarbarn som hamnar vid teatern började han längst ner i näringskedjan, som hantlangare. Det vanliga är garderobiär, men Fredriksson jobbade på vaktmästeriet. Därifrån gick han vidare till scenskolan, han arbetade både som regissör och skådespelare, blev chef för Stockholms stadsteater 2002 och tretton år senare vd för Stockholms Kulturhus.
Till hans största förtjänster hörde förmågan att kunna lägga en repertoar som fyllde salongerna. Jag brukar tänka på Stockholms stadsteater som en brödkorg, där råglimpan samsas med den marängsprängda jitterbuggen. Stockholms största kulturinstitution måste kunna erbjuda något för alla och det såg Benny Fredriksson till.
Benny Fredriksson dog blott 58 år gammal. Familjen är av respekt för en älskad som de förlorat förtegen om dödsfallet. Deras integritet får inte stå i vägen för en självrannsakan från, i det fallet, mig. Det var Aftonbladet som granskade Benny Fredrikssons ledarstil, som ledde till hans avgång förra hösten. Jag intervjuade själv en handfull av ett fyrtiotal källor.
Hade vi kunnat göra annorlunda? Bortsett från en löpsedel som borde formulerats på ett annat sätt, så tror jag inte det. Hur gärna man än vill vara restriktiv med namnpubliceringar är det ibland en omöjlighet. Som i det här fallet, när personen har det enda jobbet i Sverige som granskningen handlar om.
Vi stod med alldeles för många vittnesmål för att inte skriva om arbetsmiljöproblemen på Stadsteatern. Vi sökte dem som hade andra uppfattningar, vi visste ju att de fanns, men de ville eller vågade inte ställa upp i de allmänt hysteriska Metoo-tiderna som inte medgav några nyanseringar. Bilden av Fredriksson i Teatersverige kom därför av vissa att uppfattas som ensidig, även om ingen ifrågasatt att samtliga vittnesmål talade sant om sina erfarenheter. Detta dilemma brottas vi journalister med i nästan allt vi gör.
De här reflektionerna hade jag kunnat väcka vid liv vid vilken annan tidpunkt som helst, och det smärtar mig djupt att jag får akut anledning att göra det nu. Aftonbladets granskning var helt legitim, men den ställer ändå journalistikens makt på sin spets. Det måste vi prata mer om.
Mina tankar går till alla som förlorat någon de tyckte om. Och till alla som, precis som Benny Fredriksson gjorde, känner Stockholms Kulturhus som sitt. Alla som arbetar där och alla som tar del av de fantasifulla, utmanande och undersköna skatter som dagligen går att finna i detta makalösa hus, som har alla förutsättningar att förvalta det bästa i arvet från Benny Fredriksson.
