Plågoanden mot väggen
Pia Bergström ser en dokumentär som väcker fler och fler frågor
Den lovar mycket, den kanadensiska dokumentärfilmen A better man av Attiya Khan som blev förnedrad, slagen och nästan strypt av sin förste sambo Steve, och nu 20 år senare söker upp honom för att filma honom när hon frågar honom varför.
Och Steve ställer förvånande nog upp. Attiya är en uttrycksfull, levande och verbal kvinna men den man som sitter vid bordet när kameran sätts på är spänd, liten och tunn, och ser nästan barnslig ut bredvid henne. Han gråter lite, hon behärskar vreden som ju måste finnas där och gråter lite hon också, men samtalet går mycket trögt.
Först minns han inte, sen minns han visst, särskilt strypningen, och vissa slag, är stel och fåordig, skamsen, men har ju inga svar på varför. Han vill ta itu med detta, ställa upp för henne, börja om på nytt, men säger ytterst lite. Även när en terapeut släpps in i samtalet. Inte förrän de rest tillbaka till staden och adressen där det hände, och besökt skolan där de gick, kan han klämma ur sig att han nog slog henne och plågade henne för att ha henne kvar i sin makt. När hon var rädd var hon kvar, ungefär.
Kanske är konfrontation med offret bättre som tänkt filmdrama än sanningsframkallande i verkligheten. Jag har nog mer frågor kvar efter filmen än före (var var hennes föräldrar, varför fick två 17-åringar bo ihop när blåmärkena började synas, vad hade Steve för barndom, varför gick hon bara inte osv). Men Khan anser att hon försonats av själva mötet och filmandet. Och man måste ju tro henne.
Visas den 9 och 11 mars.
