Fruktad energikälla i fartfylld rapsodi
”Atomen i mänsklighetens tjänst?” är Maj Wechselmann i god form – polemiskt tydlig, snärtigt klippt och lekfull
Nej, det blev ingen fortsättning på Ringhals. Det fattades två röster i riksdagen för att SD, KD, M och L skulle få fart på kärnkraften igen.
Denna omstridda energikälla har blivit den svenska högerns sätt att markera handlingsvilja i klimatfrågan och både storindustrin och LO har hoppat på tåget. Och det är klart – om vi ska göra oss av med fossila bränslen och alla svenskar ska köra omkring i elbilar så lär det behövas lite mera kräm i ledningarna.
Maj Wechselmanns film ”Atomen i mänsklighetens tjänst?” – premiär på Göteborgsfestivalen i morgon söndag – har tvingat åtminstone mig att ägna några timmar åt att försöka formulera en egen uppfattning om kärnkraften.
Om man är okunnig och måttligt engagerad, vad gör man? Man försöker rådfråga auktoriteter på nätet men auktoriteterna är i luven på varandra. Tydligt är att fjärde generationens reaktorer inte existerar i sinnevärlden och att den rena och ofarliga fusionskraften är ungefär lika avlägsen som det klasslösa samhället. Det vi har att ta ställning till i dag är samma riskabla och avfallsproducerande fissionskraft som svenskarna sa nej till för fyrtio år sedan.
”Atomen i mänsklighetens tjänst?” är en historisk rapsodi över det täta sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft. Wechselmann börjar i Hiroshima, där de amerikanska ockupationsmyndigheterna i många år hemlighöll de katastrofala följderna efter atombomben den 6 augusti 1945. Över till Sverige och det sorglöst experimenterade 1950-talet, då försvarsmakten simulerade en atombombsexplosion utanför Jokkmokk och forskarna pysslade med en reaktor i en källare på Tekniska högskolan vid Valhallavägen i Stockholms innerstad.
Mycket ska med i ”Atomen i mänsklighetens tjänst?” och undan går det: Kubakris, provstoppsavtal, neutronbomb, Stjärnornas krig, atomvinter, Harrisburg, Fukushima. Stumma, starka bilder ur Lennart Malmers film från Tjernobyl.
Publiken får möta både Tage Danielsson och den olycksalige pedagog från Studsvik som måste ha inspirerat honom till den klassiska monologen ”Om sannolikhet”.
”Atomen i mänsklighetens tjänst?” är Maj Wechselmann i god form – polemiskt tydlig, snärtigt klippt och lekfull. För de redan frälsta kommer filmen att fungera. Frågan är om den kan bidra till att omvända en katastroftrött publik som önskar sig snabba och billiga lösningar.
