Nej, det finns ingen transmaffia

Hanne Kjöllers attack mot vården av ungdomar med könsdysfori är okunnig

”De skär kuken av barn, och ni applåderar”. Mannen som ringer kulturredaktionen skriker i mitt öra om, ja, något om transpersoner tror jag, och något om operationer på barn. Och något om att folk applåderar. Han är inte särskilt talbar så jag lägger på.

Men ämnet, vård av könsdysfori, verkar fascinera, locka och provocera väldigt många. Senast, men inte sist, ut var Hanne Kjöller som i en sällsynt slarvig krönika i Dagens Nyheter drog paralleller mellan Manson-sekten och barn och ungdomar som söker vård för könsdysfori. I första hand personer som vid födseln tilldelats kvinnligt kön, vilken är den snabbast växande gruppen.

I Kjöllers krönika framstår dessa personer som lurade, utsatta för ett jättelikt experiment, förledda av en läkarkår som inget hellre vill än sätta kniven i dem. Utredningar sägs gå blixtsnabbt, sedan sätts irreversibla behandlingar in och det finns dessutom ”luft- och internetburna smittvägar”.


Just talet om smitta ekar från homofobins historia. Extra ironiskt att bli påmind om när det nu i dagarna är 40 år sedan Socialstyrelsen ockuperades av hbtq-aktivister, vilket bidrog till att homosexualitet inte längre sjukdomsstämplas.

Förutom de uppenbara faktafelen – det tar normalt ungefär ett år av utredning innan någon behandling sätts in och kirurgiska ingrepp är inte så vanliga som görs gällande – skriver Kjöller genom olika glidningar fram en fasansfull berättelse. Ungdomar i puberteten, med allt från vanlig tonårsvilsenhet till allvarligare psykiska problem, förleds av en transmaffia att ta avstånd från sina föräldrar.

Dessa ungdomar, som i texten mest existerar genom hörsägen, en sorts visklek, kommer dessutom att gå ett hårt liv till mötes. Kjöller refererar till en undersökning från 2011 av 324 personer som genomgick könskorrigerande kirurgi mellan åren 1973 och 2003, där det påvisas stora hälsoproblem, större dödlighet och större självmordsrisk än hos en kontrollgrupp. Detta är fruktansvärda fakta.


Tyvärr ger studien, som är kvantitativ, inga besked om huruvida ohälsan minskat genom åren, om det skett några som helst förändringar till följd av ett förändrat samhälle och förändrade attityder åren 1973–2003. För att inte tala om hur lite den kan säga om dagens situation för transpersoner.

Dessutom behandlar studien kirurgiskt könskorrigerade personer, det vill säga vuxna. Är det bättre eller sämre att nå vården tidigt? Är det farligare för den fysiska hälsan att få pubertetshämmande preparat eller farligare för den psykiska att inte få det? Ingen av de här frågorna har svar, än. Transvården av unga är i sin linda. Men det betyder inte att vården är Charles Manson (vilket är vad Kjöller påstår).


Men Kjöller är i gott sällskap. Uppdrag gransknings program Tranståget och tonårsflickorna som sändes i våras, koncentrerade sig på ångrare och oroliga föräldrar. Dessförinnan skrev ett antal läkareSvenska Dagbladets debattsida om ”könsstympning”. Under tiden debatteras transfrågan ur ett feministiskt perspektiv, och det finns ett ymnigt flöde av filmklipp och inlägg kring ungdomars könsdysfori.

Men varför ökar gruppen så markant av personer som tilldelats kvinnligt kön och upplever sig som pojkar? Det verkar ingen riktigt veta. Det kan vara vår tids diagnosvurm, våra starka könsnormer (som de senaste decennierna blivit allt starkare), eller helt enkelt att trans har blivit en mer accepterad identitet. Det finns uppenbarligen fortfarande en stigmatisering, men till exempel avskaffades steriliseringskravet 2013.

Kjöller skriver om ”ett farligt rättighetstänkande”. Men nu råkar det vara så att vården har en skyldighet att erbjuda vård på lika villkor. Särskilt när barnkonventionen snart blir lag. En professionell genomgång av vad som gäller har Matilda Wurm skrivit alldeles nyligen i Psykologtidningen (”Förståelse av kön måste baseras på fakta”).


Vad som egentligen förskräcker mest är ovarsamheten med de ungdomar det här gäller. Enligt Kjöller borde de bara vänta tills tonårsdeppet växer bort. I Uppdrag granskning fick inte en enda glad och lycklig transperson komma till tals. Den mediala historien vävs kring ångrare, vilka om man ska tro Wurms artikel, är en ytterst liten grupp.

Men jag tror inte heller att vi bara ska sitta med armarna i kors. Psykisk ohälsa bland unga är ständigt växande och transfrågan är bara en liten del av den. Det växer upp en No future-generation till ökade klassklyftor, arbetslöshet och klimatpanik. Att en del inte känner sig hemma i sin kropp och får hjälp att antingen gå vidare med det eller hitta andra lösningar, är definitivt inte det största problemet.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.