Raseri med förhinder

Claes Wahlin ser barock kärlek på Confidencen

Emma Sventelius  i ”Orlando” på Kungliga Operan.

Naturligtvis är det helt rätt att Kungliga Operan spelar en opera med barocka förtecken ute på Confidencen. Johan Ramströms legering av Händel, lite Vivaldi och en del andra genrer är välgjord, även om Händel låter bättre på sensträngade, tidstrogna instrument, framför allt i Confidencens barocklåda. Musikerna ur Kungliga Hovkapellet må spela bra, men klangen blir en smula hård.

Möjligheten att utnyttja barockscenen med sina kulisser, där ljus och kostym kan skapa kontraster, söker man också ta tillvara, även om betydelserna av det visuella kunde vara tydligare. Framför allt den unga publik man hoppas på be­höver nog läsa på innan ridån hissas upp.

Orlando, efter huvud­sakligen renässanspoeten Ariostos versepos Den rasande Roland, handlar om krig och kärlek. Passionens makt ställs mot pliktens, ett genomgående tema i barocken. Men nu skriver vi 2019 och plikten rör då i bästa fall den mot en själv.


Det där med andra plikter anses förlegat. Alltså möter vi ett antal scener där förälskelsen ställs mot svartsjukan och vem som egentligen ska älska vem, helst utan att bli rasande som Orlando.

Styrkan i den timslånga föreställningen finns hos solisterna. Emma Sventelius som den rasande har en fokuserad och stark sopran, möjligen aningen vass när hon tar i. En klippa, det måste man väl nu ändå kalla John Erik Eleby, kämpar med vokal framgång som Zoroastre i en egenartad kostym (en slags jättehumla?).

Svärtan är helt rätt. Fina sopraninsatser står även Tessan-Maria Lehmussaari (Angelika), Mathilda Bryngelsson (Medoro) och Therese Ahlbäck (Dorinda) för. Dessa tre praktikanter från operahögskolan visar upp en lovande prognos, med reservation för att Confidencen är ett litet hus.


Vad som brister är regin. Scenerierna är på måfå, agerandet lämnas till var och en och spelet mellan de agerande är rätt taffligt. Möjligen är förklaringen att man till varje pris vill vara samtida, som om Händels opera i dag egentligen skulle vara ospelbar. Det är den inte alls. Kungliga Operan vet helt enkelt inte hur man ska ta sig an ett verk från barocken. Det gör mig inte rasande, inte ens irriterad. Men visst är det synd att 200 års opera­historia ligger i kunglig mal­påse.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.