I Italien har familjen blivit ett slagfält

Publicerad 2023-12-04

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var befinner sig feminismen – eller feminismerna – i Europa? Aftonbladet Kultur rapporterar från tre länder. I dag: Italien.

Gud, fosterlandet, familjen. Eller med andra ord katolska kyrkan, nationalkonservatismen och den heterosexuella kärnfamiljen. Det är de tre pelare som Italiens premiärminister Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder baserar sin regeringspolitik på. Parollen markerar ett släktskap, det är Benito Mussolinis gamla devis.

Meloni är Italiens första kvinnliga premiärminister. Hon har gjort kampen mot det hon kallar genusideologin till sin huvudfråga och placerat familjen i centrum för italiensk politik. Det italienska fosterlandet är hotat inifrån, menar hon, av feminister, en hbtq-lobby och transaktivisters krav på rättigheter.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni har gjort kampen mot det hon kallar genusideologin till sin huvudfråga.

Lösningen Meloni förespråkar är en allians mellan den katolska kyrkans framlyftande av den traditionella familjen och nationalkonservatismens angrepp på minoriteternas rättigheter. Faller familjen riskerar italienarna att ersättas som folk av invandrare, i ett hotande folkutbyte. Den konspirationsteori som kallas ”the great replacement” har blivit regeringsideologi.


Bakom den svulstiga kulturkrigsretoriken finns en annan verklighet. Den italienska ekonomin har i femton år drabbats av stagnation och reallönerna sjunker nu. En italiensk familj hade år 2000 samma levnadsstandard som en tysk eller fransk familj. I dag tjänar en italiensk arbetare på ett år 15 000 euro mindre än en tysk och 10 000 euro mindre än en fransk arbetare.

Hårdast drabbas unga, speciellt kvinnor, där Italien i dag har högst andel arbetslösa kvinnor i Europa. Med en svag privatekonomi bor italienska ungdomar kvar längre hos sina föräldrar och flyttar hemifrån först när de är i snitt 31 år (män) och 29 år (kvinnor). För Sverige är motsvarande ålder 19 år för båda könen. Det har lett till att de italienska förstagångsmödrarna är äldst i Europa, 31,4 år, och föder allt färre barn. Tillsammans med Japan har Italien lägst nativitet i världen. Nu har landet en växande åldrande befolkning. Landsbygden töms på unga, skolor stängs.


Så familjen har blivit ett slagfält. Här träder gud in som lösning i Melonis tre pelare. Nyckeln till familjefrågan är den katolska kyrkan. I tomrummet efter det kristdemokratiska partiet, som föll samman i korruptionsskandaler i början av 90-talet, har det senaste decenniet en ny mer aktivistisk katolsk rörelse vuxit fram, till försvar för den ”naturliga familjen” i strid mot en familjehotande genusideologi.

Statsvetaren Massimo Prearo menar att den nykatolska rörelsen, med sina politiska kampanjer och kulturkrigande, brås mer på amerikanska antiabortrörelsen än på Vatikanen. Det är denna rörelse som burit fram Meloni till makten och som hon släppt in i sin regering.


Den italienska feminismen föddes i en kamp om familjen med kyrkan. Kyrkan motsatte sig feminismens krav på rätten till skilsmässa, familjevårdscentraler, fri aborträtt och jämlika rättigheter. Den första separatiska kvinnoorganisationen Kvinnors revolt (Rivolta Femminile) bildades 1970. Konstnären Carla Lonzi från Rivolta Femminile gav i sin bok ”Vi spottar på Hegel” ett manifest för rörelsen.

Hon kritiserade Hegels syn på en omvårdande, kvinnlig gudomlig princip som kom till uttryck i familjen och en viril manlig som återfanns i samhället. Den första stora separatiska feministdemonstrationen den 6 december 1975, för rätten till fri och gratis abort, var ett nytt inslag i den italienska gatubilden, med sång och karnevalsstämning samtidigt som manifestationen hade en egen demonstrationsvakt som höll män utanför.


Relationen till både den gamla arbetarrörelsen och den nya vänstern var konfliktfylld, då dessa ville reducera kvinnofrågan till att handla om tillgång till arbetsmarknaden och löner. Marxistiska feminister i Padua gav ut tidningen Hemmets arbeterskor och krävde lön för hemarbete. På Lotta Continuas kongress i Rimini 1976 tågade kvinnorna kollektivt ut och lämnade därmed det största utomparlamentariska partiet. Samma gjorde kvinnorna i redaktionen för vänstertidningen Il manifesto. Där Lotta Continua hade organiserat demonstrationer på temat ”Ta staden tillbaka”, höll nu feministgrupperna på 8 mars ”Ta natten tillbaka”, för rätten att som kvinna känna sig trygg i staden på natten.

En demonstration till försvar för aborträtten i Milano 1976.

Rätten till fri abort har alltid varit omstridd och blev i Italien lag först 1978, efter lång politisk mobilisering från kvinnorörelsen. Men trots legaliseringen dröjde det innan läkare började genomföra aborter. För att driva på utvecklingen ockuperade vårdpersonal och kvinnorörelsen en tom avdelning på sjukhuset Umberto II samma år som abortlagen klubbades och drev under ett års tid en självorganiserad abortklinik.


Nu försöker antiabortrörelsen undergräva aborträtten med en motsvarande aktivism som tränger in i sjukhusen. Den största nykatolska organisationen Pro-Vita & Famiglia (För livet & familjen) genomför marscher ”för livet”. De har haft stora framgångar på regional nivå med riktade kampanjer mot sjukvården, gynekologiska mottagningar och apotek. De har lyckats få en majoritet av läkarna att samvetsvägra och utifrån moraliska skäl avsäga sig att göra aborter. Antiabortaktivisterna punktmarkerar sjukhusen och kvinnoklinikerna där abort är möjligt, där de delar ut sina informationsblad till alla besökare. 

Organisationen Difendere la Vita con Maria (Försvara livet med Maria) går ännu längre och upprättar ”änglaparker” där de sätter upp kors för varje aborterat foster med namnen på mödrarna, som en skampåle. Skamningskampanjerna har effekt. För läkare har det blivit dåligt för karriären att utföra aborter. I vissa regioner ligger samvetsvägran på 60 procent, i regionen Marche upp till 90 procent.


Nätverket Non una di meno (Inte en kvinna färre) mobiliserar därför till försvar för aborträtten. Den 6 maj höll de en nationell demonstration i staden Ancona i Marche för att belysa hotet mot aborträtten.

Den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor, hölls en stor demonstration i Rom.

”Vi bemöter smygavskaffandet av aborträtten på alla sätt vi kan. Det är svårt, för antiabortrörelsen och Italiens bröder har vunnit många regionala val och styr sjukvården i flera regioner. Vi demonstrerar, vi publicerar guider till vilka sjukhus man kan göra abort, vi följer med kvinnor som behöver stöd och har en stödlinje. Vi hänger ut apotek som vägrar sälja dagen-efterpiller, trots de är skyldiga till det enligt lag”, berättar Vanessa från Non una di meno.


Non una di meno bildades 2016 som svar på ett brutalt kvinnomord i Rom. Inspirationen hämtades från den argentinska feministrörelsen med samma namn. I dag är de ett nätverk över hela landet som har lokalgrupper långt ut på landsbygden, studentgrupper på universiteten och egna kvinnocenter. Varje år på FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor den 25 november genomför de en samlande nationell demonstration i Rom.

Rörelsen kallar sig transfeministisk, eftersom den även tar upp det våld som riktas mot transkvinnor. De har satt upp ett eget observatorium för att samla statistik över våld mot kvinnor, lesbiska och transpersoner.


Kulturkriget om familjen handlar inte bara om aborträtten. Det är den heterosexuella familjen Melonis regering vill stärka, att italienska kvinnor föder mer barn för nationen. Det nya barnbidraget ska bara ges till kvinnor som är heltidsarbetande och har två barn. Migrantfamiljer omfattas inte av bidraget. Det första beslut Melonis nya regering tog var att riva upp den garanterade basinkomst som fungerat som en lagstiftad minimilön.

Homosexuella motarbetas att bilda familj, de får inte gifta sig kyrkligt, söka assisterad befruktning eller adoptera barn. Men det är fortfarande möjligt för lesbiska par att insemineras utomlands och sedan få båda mödrarna erkända som föräldrar, vilket registreras på kommunal nivå. Meloni har satt press på att detta erkännande inte ska vara giltigt, vilket lett till rättsprocesser för att avregistera den ickebiologiska modern hos de samkönade föräldraparen. Processerna pågår just nu och utgången är ännu inte given.


En fråga som splittrat den feministiska rörelsen, berättar Vanessa från Non una di meno, är Meloniregeringens beslut att göra användandet av surrogatmödraskap utomlands illegalt. ”I Melonis retorik sägs det att det är bögpar som skaffar sig barn utomlands i USA och Kanada. Att det strider mot naturen. Meloni vill att det ska straffas lika hårt som pedofili. Men egentligen är det heterosexuella par som skaffar sig surrogatbarn, oftast i Ukraina och forna Östeuropa”, säger Vanessa.

Melonis kulturkrig har därigenom trängt in i italienarnas innersta liv och är en högst fysisk verklighet. Allt för att öka barnafödandet av italienska barn. Men den nyliberala politiken och ekonomiska stagnationen som är orsaken till den låga nativiteten ligger orörd kvar.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen och Alex Rodriguez
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET