ÅSIKT

Striden om den fertila kvinnan

Karin Svensson om ett klassiskt grepp inom feministisk science fiction

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HBO Nordic
I går började varv nummer tre av tv-serien ”The handmaid’s tale” med Elisabeth Moss i huvudrollen.

avkultur@aftonbladet.se

KULTUR

Den 14 maj i år samlades en folkmassa utanför statshuset i Alabamas huvudstad Montgomery. Innanför den vitputsade fasaden hade 25 män beslutat att Alabamakvinnornas kroppar inte längre var deras egna. Som ett första steg i kampen för att förändra abortlagarna i hela USA hade delstaten klubbat igenom en lag som innebär totalt abortförbud och att den som utför aborter kan dömas till 99 år i fängelse.

Mellan demonstranter med trådgalgar och plakat stod kvinnor i långa, röda kappor och vita hättor, som tysta utropstecken i den upprörda hopen. Liknande kläder har burits vid demonstrationer runt om i USA, och i världen, för att demonstrera mot inskränkningar av kvinnors rättigheter.

Alla som har sett tv-serien The handmaid’s tale (HBO) känner igen dräkten, som bärs av huvudpersonen June (Elizabeth Moss) och hennes olyckssystrar i Gilead, en ultrakonservativ kristen regim som i en nära framtid har ersatt den amerikanska demokratin. Större delen av befolkningen är steril, och den lilla skaran fertila kvinnor blir systematiskt våldtagna och tvingas föda barn åt landets elit. De lysande röda kläderna ska hindra dem från att fly till friheten i Kanada.

Tv-serien bygger på Margaret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse från 1985, och sedan premiären i april 2017 har den överrösts med priser och fina recensioner. För en global feministisk publik har den blivit en omedelbar klassiker. I går började den tredje säsongen – liksom säsong 2 har den lämnat -Atwoods bok och är nyskriven.

Jenny Bonnevier är litteraturforskare och expert på feministisk science fiction, och hon tror att seriens framgång delvis beror på det förändrade samtalsklimatet, där kvinnors rättigheter återigen ifrågasätts.

– Här får vi en berättelse som visar en sorts extremvariant av detta, det blir ett sätt att få kanalisera oron över det som händer omkring oss. Det är en intressant blandning av eskapism, att vi får känna ”så här illa är det ändå inte”, och ett sätt att få uttrycka vår ilska och frustration, att ”hjälp, vi kan faktiskt vara på väg hit”, säger hon.

I ”The handmaid’s tale” är det den hastigt sjunkande befolkningstillväxten som blir början till slutet för kvinnors frihet. Serien sällar sig därmed till en lång science fiction-tradition. Barnbrist och statligt kontrollerad fortplantning är vanliga teman i dystopiska framtidsberättelser, särskilt om författaren är kvinna. 

Foto: AP
Kvinnliga aktivister klädda som karaktärerna i ”The handmaid’s tale” har blivit en vanlig syn. Här i Texas.

I filmen Children of men (2006, efter en roman av PD James) är mänskligheten i kris eftersom inga barn har fötts på 18 år. Huvudpersonen Theo (Clive Owen) väcks ur sin hopplöshet när han möter den unga flyktingen Kee (Claire-Hope Ashitey), som visar sig vara gravid. 

På 1970-talet fantiserade feministiska science fiction-författare som Alice Sheldon och Joanna Russ om en framtid där kvinnor har börjat fortplanta sig helt utan män. I Netflixfilmen I am mother, som har premiär i dag, utvecklas foster i konstgjorda livmödrar – en tanke som dyker upp redan 1932, i Aldous Huxleys romanklassiker Du sköna nya värld.

Margaret Atwoods bok har beskrivit som en profetia, och visst finns det skäl att oroa sig både för ökande kvinnoförtryck och vikande fertilitet. 2017 kom till exempel en omfattande forskningsstudie som visade att västerländska mäns spermieantal pekar brant nedåt. Orsaken tros vara en kombination av livsstilsfaktorer och miljögifter.

Men mänskligheten är inte på väg att dö ut. Globalt har vi snarare ett problem med överbefolkning, menar Livia Oláh som är docent i demografi vid Stockholms universitet. 

– I utvecklingsländerna skaffar man fortfarande många barn och jordens befolkning kommer att växa ett bra tag, säger hon.

Däremot finns det många länder i Europa och Sydostasien som kämpar mot låga födelsetal. I Tyskland och Italien väljer många högutbildade kvinnor bort barn, enligt statistik från 2018 föds det i Sydkorea färre än ett barn per kvinna. Ländernas regeringar blir alltmer desperata efter lösningar på sina befolkningsproblem.

– Politikerna är mer eller mindre i panik. Vi får väldigt många delegationer från Sydkorea som vill veta hur vi kan ha så bra födelsetal i Sverige. Då förklarar vi att det beror på vår samhällsstruktur, säger Livia Oláh.

Den svenska lösningen står i skarp kontrast till framtidsfilmernas påtvingat barnafödande och högteknologiska experiment. Generös föräldraförsäkring, billig barnomsorg och jämställdhet som norm har gjort det möjligt för kvinnor att både förverkliga sig själva och skaffa flera barn.

Foto: Johan Wistbacka
Boel Bermann, författare.

Men trots bristen på realism är det lätt att fascineras av berättelser om en mänsklighet utan barn. I författaren Boel Bermanns bok ”Den nya människan” (2013) blir alla jordens invånare först infertila, innan en ny sorts människa börjar födas. De nya barnen beter sig på ett sätt som först verkar omänskligt, innan Bermann vänder på perspektivet.

– En rimlig fråga att ställa är om mänskligheten verkligen har rätt att överleva, med tanke på hur vi har behandlat jorden, utrotat arter och startat krig. Eller om vi har förverkat den rätten, säger hon.

Vad är det i samtiden som ger upphov till de här historierna, tror du?

– Vi är rädda för mänsklighetens utplåning. Kvinnor är alltmer starka och frigjorda och har valet att skaffa barn eller inte, och det är något skrämmande med den tanken. För tänk om kvinnor bara väljer att inte skaffa barn. Då är ju mänskligheten körd över en natt.

Litteraturforskaren Jenny Bonnevier tror att berättelser om infertilitet också berör oss på ett personligt plan, där avsaknaden av barn triggar vår rädsla för döden.

– Barnet är ett slags förkroppsligande av framtiden. Utan barn så kan vi inte tänka ”jag lever ändå vidare genom mina barn” – vi bara slutar att finnas. 

Karin Svensson

ARTIKELN HANDLAR OM

Feminism

Abort

Tv-serier