”Make Russia red again”

Aleksej Sachnin och Per Leander om rysk patriotism och en nygammal Stalin-kult som slagit tillbaka mot Putin

avAleksej Sachnin, Per Leander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4 | Foto: AP Photo/Pavel Golovkin
”Andelen ryssar som är positiva till Stalin är i dag den högsta sedan tiden före Sovjetunionens fall”, skriver Aleksej Sachnin och Per Leander.


Andelen ryssar som är positiva till Stalin är i dag den högsta sedan tiden före Sovjetunionens fall. Då, för 30 år sedan efter perestrojkans avstaliniseringskampanjer, försvarade runt tio procent av ryssarna den forne diktatorn. I dag är 51 procent uttalat positiva, medan bara 14 procent säger sig ha en negativ uppfattning om honom, enligt den oberoende opinionsundersökningsbyrån Levada Center. 

I viss mån är det Putin-regimen som har frammanat den växande populariteten genom de senaste årens patriotiska propaganda. Men rehabiliteringen av Stalin kan komma att slå tillbaka mot de styrande i Kreml, då en ny generation extrema stalinister håller på att växa fram.

Det lilla klädföretaget Skib & Par, som grundades förra året av två unga killar i Moskva, trycker upp häftiga t-shirtar med idolbilder av den unge Stalin, inspirerade av det numera klassiska Obama-porträttet med texten ”Hope”. Men här är budskapet ”Make Russia red again”. Upphovsmännen säger sig inte bara vilja tjäna pengar på sitt klädmärke, utan också sprida ett revolutionärt budskap.

Från att ha varit en symbol för radikala kommunister, blev Stalin en symbol för Putinlojalister.

Efterfrågan på kläderna är stor, inte minst bland politiskt intresserade ungdomar som är aktiva i debatter på internet. Ett sådant diskussionsforum heter ”Politstorm” och har 30 000 deltagare. Här diskuteras allt från aktuella sociala frågor, strejker och protester mot myndigheterna, till synen på de kommunistiska ledarna och sovjetisk historia. De flesta verkar ha stor respekt för Stalin och avfärdar all kritik mot honom som borgerlig propaganda.

Att folk har en växande positiv syn på Stalin är inte bara de nuvarande ryska makthavarnas fel. Det började redan på 1990-talet som en reaktion på det nyliberala marknadsekonomiska kaos som det nya Ryssland kastades rakt in i efter Sovjetunionens fall. 

Medierna dominerades då nästan helt av rabiata liberaler, som förkunnade hur hemskt allt hade varit på kommunisttiden, samtidigt som en stor del av befolkningen fick uppleva vad riktig fattigdom och misär var under kapitalismen. Men stalinisterna på 1990-talet framstod inte som hotfulla. Det var dåligt klädda gamlingar, nersupna arbetslösa och fattiga tiggare från döende industristäder som gick på demonstrationer med sina Stalinporträtt.

Sovjetnostalgin minskade åter i början av 2000-talet, under Putinepokens första år av stabilitet. Den nya ryska medelklassen hade inget till övers för Stalin, och var överhuvudtaget inte intresserad av politik så länge ekonomin växte. Men Rysslands nya välstånd – till stor del baserat på stigande oljepriser – visade sig vara kortvarigt och liksom den övriga kapitalistiska världen drabbades landet hårt av finanskrisen vid slutet av 2010-talet. Inför den nya kapitalistiska krisen började sovjetnostalgin åter växa sig stark.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev, som även om han var Putins marionett representerade de mer liberala grupperingarna inom regimen, försökte motverka det växande stödet för kommunistiska idéer genom nya propagandakampanjer om hur dåligt allt hade varit på Sovjettiden.

Men hans kampanj mot stalinismen blev aldrig populär bland vanligt folk, som snarare uppfattade det hela som ett försök att avleda uppmärksamheten från de nya makthavarnas korruption. De mera konservativa elementen runt Putin valde då en annan taktik, nämligen att spela på befolkningens sovjetnostalgi. Detta för att stärka regimen genom att framställa Stalin som en patriotisk ledare som återupprättade nationens storhet och militära makt.

Det är inte längre bara gamla människor som dyrkar Stalin, utan också en ny generation som föddes efter Sovjetunionens kollaps och som upplever att de har sämre förutsättningar till ett bra liv än sina föräldrar.

Bara dessa två versioner av Stalin fick existera i den offentliga debatten: Stalin som ett monster, enligt liberalerna – eller Stalin som patriot, enligt de konservativa. Opinionsmätningarna visade att den patriotiske Stalin var mest populär bland befolkningen, varför regimen valde att satsa på den framställningen.

Toppen av den nya Stalinkulten nåddes i samband med Rysslands annektering av Krim 2014. Josef Stalin – som hade vunnit andra världskriget, stått upp mot västmakterna, besegrat de inhemska fienderna och gjort Ryssland till en supermakt – var den typ av ledare som man också ville likna Putin vid. Från att ha varit en symbol för radikala kommunister, blev Stalin en symbol för Putinlojalister.

Men denna ”patriotiska stalinism” som Kreml sanktionerar har inget socialt eller ekonomiskt program. Kommunismens ursprungliga lära om ett rättvisare samhälle får inte vara med i Putins sovjetnostalgi, och Lenins bolsjeviker som genomförde revolution 1917 fördöms officiellt som förbrytare och landsförrädare. 

Putins Sovjetnostalgi är heller inte konsekvent, då han samtidigt som han försöker slå blå dunster i ögonen på vanligt folk med referenser till Stalintidens ”storhet”, också reser monument till minne av kommunismens offer för att blidka den liberala eliten.

I takt med att den patriotiska hysterin runt Krim nu är över, och folk börjar inse att de är tillbaka i en rysk verklighet med växande ekonomiska problem och stora sociala orättvisor, ser det ut som att Kreml har öppnat Pandoras ask genom att rehabilitera Stalin, vilket redan visar sig i opinionsmätningarna. För medan stödet för Stalin är rekordhögt, har stödet för Putin rasat till nya bottennivåer.

Den Stalinkult som skapats uppifrån av Kreml fylls nu med en helt annan betydelse underifrån och blir ett vapen mot Putinregimen. En av de nystalinistiska ideologerna med ett sådant underifrånperspektiv är Konstantin Sjomin, vars videoblogg Agitation och propaganda har 272 000 prenumeranter. Där framställer han Stalin som en revolutionär symbol, vars våldsamma styre visserligen drabbade många oskyldiga människor, men som ändå representerar en epok då majoriteten hade tillgång till arbete och bostäder, utbildning och fri sjukvård, till skillnad från i dagens Ryssland.

Det är inte längre bara gamla människor som dyrkar Stalin, utan också en ny generation som föddes efter Sovjetunionens kollaps och som upplever att de har sämre förutsättningar till ett bra liv än sina föräldrar. 

Putin har all anledning att ångra att han genom sin rehabilitering av Stalin har väckt ett nytt intresse för kommunismen och revolutionära idéer bland Rysslands ungdomar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Ryssland

Kommunism