Filmrutan frossar i Ekmans filmkonst
Arbetade tidigt med queerperspektiv
I en läsvärd essä i nummer 4/14 av Filmrutan djupdyker Louise Lagerström i Marie-Louise Ekmans filmkonst. Hur det började med manus och huvudroll i den underbara Hallo baby. Barnets blick som ofta finns där. Och hur tidig och konsekvent hon arbetat med queerperspektiv. I Ekmans filmer blev det läppstift och högklackat på Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman och Örjan Ramberg.
Svensk film drar gärna åt realism. Vi har få djärva och konstnärligt egensinniga filmare. Jag tänker Fassbinder, von Trier, Peter Greenaway, Derek Jarman. De som finns gör sällan långfilm som visas på biograferna.
Men vi har Marie-Louise Ekman som trots sitt udda uttryck har åstadkommit en rätt diger filmografi. Samtliga manualer för filmdramaturgi har hon förkastat. Men stannar inte vid ett formexperiment skapat för att beundra, och aldrig drabbas av. Rollfigurerna är hjärtskärande ömtåliga, dialogerna omskakande.
Filmrutan är landets äldsta filmtidskrift. Den arbetar mer encyklopediskt än den yngre tematiskt verksamma FLM. Jag fastnar också i Sven E Olssons underhållande text om skådespelare som tar över regissörsrollen och skapar eget. Ofta ambitiöst begåvat, som Mai Zetterling. Men en lättskrämd filmbransch rymmer många avbrutna regissörskarriärer. Skådespelare bliv vid din läst! Enstaka verk skimrar till, som Per Oscarssons Ebon Lundin. Tack Filmrutan för påminnelsen.
