Sadosex och mognad på tåg
Är kroppsligt åldrande kulmen på livet?
Sitter på tåg mot Östersund. Bakom mig läser en medelålders kvinna Femtio nyanser av honom. Framför mig halvligger en ung kvinna uppslukad av samma bok. Känner mig inte ett dugg sugen. Tröttnade på sadomasochism redan på åttiotalet.
Kvinnan bredvid mig på andra sidan gången smygkikar jag på. Min existens utmanas. Mössa ned över öronen. Stora solglasögon. Halsduk virad upp till hakan. Varför?
Så får jag syn på gasbindan virad runt huvudet. Troligen på väg hem efter en plastikoperation i Stockholm. Över fem timmars resa. Kan inte röra på munnen, ett sugrör i en risifruttiburk. Aj!
På toaletten stirrar jag i spegeln på mina rynkor. Aldrig! Rent symboliskt lägger man sig på rygg inför patriarkatet. Och Christer Lindarw har rätt i en intervju: ”Det blir aldrig bra!”
Är det det här som kallas för mognad?
Befarar att rätt många skulle säga uppgivenhet.
