Hajpen kring C F Hill är nästan en masspsykos
En konstnär som går under lockar alltid
Jag tycker i grunden att besatthet är något vackert. Den uttrycker engagemang, vilja och begär.
Det är klart att den kan slå fel, slå över, ibland. En besatthet som nästan blivit en masspsykos, är konstvärldens till Carl Fredrik Hill (1849–1911).
Vi kan vada genom alla böcker och utställningar som producerats på senare år. Vi kan se att ett extremt kommersiellt galleri i Stockholm helt fräckt tagit konstnärens namn och gjort det till sitt. Approprierat en konstnär.
Vi kan också se hur konstnärer förhåller sig till den gamle mästaren, som när Karin Mamma Andersson arbetat tematiskt i dialog med Hill, eller när Maria Hall följer i hans fotspår i bokform. Inget fel i det, jag kan verkligen tycka det är spännande hur konsthistorien kan leva vidare in i samtiden. Jag kunde bara önska att det var någon annan än Hill, ibland.
Vad hade han då, som samtiden vill komma åt?
Det första svaret är att han var en genialisk konstnär. Det andra, och lite jobbigare, att han gick under. Konstnären som den som lever på gränsen, som när som helst kan trilla över den, är fortfarande en figur som lockar.
CF Hill målade landskap, betagande fördjupande landskap, som successivt fick bära hans inre liv. En tidig expressionist, vars granar böjer sig i vinden, vars motiv ekar av ödslighet. Han drabbas av psykisk ohälsa, och den konst han då skapar är annorlunda, mytisk, drömsk, sexuellt utlevande. Chockerande i den samtid han levde. Sina sista decennier i livet vårdas han hos sin familj i Lund.
Nu visas Hill på Sven-Harrys i Stockholm (till och med 15 september), tillsammans med den finländska konstnären Fanny Churberg (1845–1892). Det är en ganska liten utställning, där Hill är dragarnamnet och Churberg den nya bekantskapen. Landskapsmåleriet dominerar så gott som fullständigt, och många verk är riktigt övertygande – en färd in i både naturen och ett mänskligt psyke.
Deras konst och livsöden snos dock samman på ett rätt krystat vis: båda slutade måla tidigt men av helt olika skäl, lite luddigt skrivs en historia där den oförstående samtiden egentligen var skyldig. Hade de blivit mer uppskattade så hade de fortsatt måla, åtminstone Churberg som gav upp när hon inte riktigt slog igenom.
Fanny Churbergs stilleben är en stor behållning – på Sven-Harrys missar man inte att citera Helene Schjerfbecks beröm – men framför allt vårdas den CF Hill som också ingår i de egna samlingarna.
Det är många verk av Churberg som är i privat ägo. Finns det kanske hopp om en lite bättre marknad framöver även för hennes måleri? Ja, jag vet, det är en lite konspiratorisk tanke. Men den är svår att undvika. Kanske är det här min besatthet – att som kritiker hitta fel och vara en sur och oförstående samtid.
