Digitala och radikala
Martin Aagård om årtiondet då datanördarna beväpnade sig och gick ut på gatan
"Vi vann!", konstaterade bloggaren Geekdad i början på november i år.
Geekdad bloggar om hur han uppfostrar sina barn till att bli rättrogna ”geeks” på Wired.com, en tidskrift som trots att den har några år på nacken fortsätter vara datanördarnas viktigaste livsstilsmagasin.
I sin lilla bloggpost noterar Geek-pappan att den rikaste personen, den mäktigaste personen och den mest inflytelserika nyhetskällan i USA numera alla är geeks. Bill Gates, Barack Obama och Jon Stewart.
Geeksen har erövrat världsherraväldet.
Vi vann!
De flesta vet idag hur en datanörd ser ut. Bilden av överviktiga kodknackare som dricker jättemycket läsk och gör Vulcanhälsning etablerades på 90-talet av tv-serier som Arkiv X, Lone Gunmen och det japanska "Otaku"-fenomenet. Unga män som isolerade sig, samlade på Manga och Anime och mer eller mindre tog avstånd från det omgivande samhället. Det var kanske inte en helt orättvis bild.
Men på 00-talet hände någonting.
Datanördarna bytte inte bara namn och kläder. De gick till och med ut på gatorna, blev politiska och våldsamma.
Både "geek" och "nörd" används fortfarande i sin ursprungliga betydelse – överintresserade personer utan social kompetens – men geek har mer och mer blivit ordet för en helt ny kultur. "Geeks get it done, nerds don't" lyder ett slagord myntat av George W Bushs terroristsamordnare Richard A Clarke. Även om han inte är den mest representativa geeken, eller en geek överhuvudtaget, så var han något på spåren. För geekarna framstår allt mer som datanördarnas aktivistiska gren.
De har i alla fall vunnit slaget om 00-talets populärkultur. Decenniets största succéer har nästan samtliga varit geek-relaterade.
Den näst populäraste sitcomen i USA är just nu The Big Bang Theory. En serie om två lätt autistiska, men överpresterande, fysiker på California Institute of Technology. Serien har skapats av Bill Prady, en före detta programmerare som självklart dyrkar Star Trek. Det hela är en kommersiellt logisk slutsats av att filmer baserade på serietidningar under 00-talet dragit in miljardbelopp till Hollywood. En tv-serie som inte bara görs för nördar, utan handlar om nördar är helt enkelt en given succé.
Sveriges största bidrag till världslitteraturen på 00-talet var berättelsen om en våldsam, sexuellt utlevande datahacker som med en tydlig vänsteragenda bekämpar ondskan – Lisbeth Salander. Och om ingen har sagt det förut så kan jag passa på att skriva det här: Hon är populär just för att hon är en hacker. För att hon är en "supergeek", en "goth-geek", en "geek rebel" och en "geek heroine" eller vad man nu ska välja av alla hyllningsattribut hon fått på nätet.
Romanerna älskas för att Stieg Larsson anger url-adresser. Och även om Salander oftast beskrivs som en alldeles för fantasifull Pippi Långstrump-karaktär så är hennes kompetens som hacker inte så bisarrt verklighetsfrämmande man kan tro. Enligt en IT-expert intervjuad i IDG skulle faktiskt de flesta av Salanders hack vara möjliga att genomföra på riktigt.
Förmodligen skulle inte datanörden blivit en så massiv popkulturikon på 00-talet utan The Matrix (1999–2003). En filmtrilogi som gav datagenerationen en helt egen metafysik, och trots att den torgförde en i grunden djupt teknikfientlig new age-smörja, ändå lärde ut att den missanpassade nörden i hemlighet kan vara en pistolbeväpnad Messias i läderkläder.
Tidningen Slate konstaterade redan 2003 att The Matrix kanske var den första dystopi som faktiskt verkade helt ok att leva i.
Om man var hacker, alltså.
Utrustade med ett nytt, läderklätt självförtroende tog i alla fall geeksen över den popkulturella showen. Den mest rörande framgången var då Halmstadbon Jonas "Basshunter" Altberg 2006 erövrade världen med Boten Anna. En trance-låt i shuffletakt som han plitat ner på sitt holländska gratisprogram efter en natt med lite för mycket whiskey.
Och i mitten på 00-talet visade det sig att geeksen inte bara var en verklighetsflyende otaku-kultur som helst av allt ville spela dataspel och prata klingon med sina plastfigurer utan att det snarare handlade om en motkultur inblandad i ett bittert kulturkrig.
2003 öppnade Pirate Bay, vilket nog är den enskilt viktigaste svenska kulturhändelsen under 00-talet. Musik- och filmbranschen skakades i sina grundvalar och den "informationsfrihet" som tidigare mest varit ett mantra som upprepades av gamla kaliforniska IT-hippies blev plötsligt svensk realpolitik. 2006 startade Piratpartiet som utmanade den repression och övervakning som följde på det tidiga 00-talets digitala anarki.
Det nyvunna självförtroendet var snarare ett symptom på den informationsmässiga strukturomvandling som inträffat. Redaktörsmakten över världens samlade kunskap flyttade via Google och Wikipedia över i händerna på den digitala generationen. Språket fick nya metaforer: Kod, bugg, kopia, minne... Nya berättarformer uppstod. Bloggar, kommentarsfält och sociala medier fick sin egen grammatik och sin egen berättarstruktur.
Plötsligt fanns en klass kulturbärare som inte var lika bildningsfientliga som tidigare generationers subkulturer. Kunskaper om Nietzsche, Marx, bordunmusik eller Thomas Pynchons paranoida värld hade sin naturliga plats bredvid chip-hop och Simpsons-referenser. Kanske för att det är en subkultur som ovanligt nog kommer inifrån universiteten. Traditionellt har den kulturbärande klassen rekryterats bland humanister. Den som behärskat kommunikationsmedlen har också fungerat som kulturförmedlare. Här kom en generation som behärskade helt nya kommunikationsmöjligheter, ett nytt språk om man vill, som i grunden var naturvetare.
Många har velat klistra politiska etiketter på denna nya kultur. Det är svårt. Om Richard A Clarke kan kalla sig "geek" kan kanske alla göra det. Och visst finns gott om nyliberala konspirationsteoretiker i geek-universum, men att kalla rörelsen för något annat än "kulturradikal" vore fel.
Den digitala kulturradikalismen påminner oerhört mycket om 60-talsvänstern innan den blev allt för intresserad av andlig utveckling och psykoanalys. De är en generation som kräver ny musik, ny teknik och ett nytt språk med samma självklarhet som de kräver en ny politisk ordning.
Och även om den realpolitiska vänstern blivit mer och mer orienterad mot miljöteknik och informationsteknik under 00-talet så möter de digitala revoltörerna ofta motstånd hos kulturvänstern. Det är dumt, för utan denna nya våldsamma kulturradikalism riskerar resterna av 68-vågens radikala kultursyn att långsamt gräva sin egen kravmärkta Thoreau-grav.
Piratrörelsen som allt för ofta avfärdas som en hyperindividualistisk generations lust att konsumera utan att betala är ett lika konkret politiskt dråpslag mot kulturkonservatismen som mot musik- och filmindustrin. I en värld utan upphovsrätt är inte Shakespeare billigare att spela än Lars Norén. Wagner är inte billigare än en The Knife-opera.
De ekonomiska incitamenten att bevara, snarare än att skapa nytt försvinner.
Nej, Geekdad, ni har inte vunnit än.
Ni är bara vädligt trendiga just nu.
Men kanske blir 2010-talet det decennium då digitalradikalerna förändrar förutsättningarna för vår kultur i grunden.
