Vakna!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-06

En kvinna lämnar sin man och går raka vägen hem till en ny. Dessvärre har hon glömt sina dagböcker och återvänder för att hämta dem, varvid den ratade mannen drogar och våldtar henne. Det förtiger hon för den nye. Drabbad av nerv- och sömnproblem läggs hon in på en sömnklinik, men där smyger våldtäktsmannen lömskt omkring som nattläkare. Då bryter kvinnan slutgiltigt ihop och klarar inte längre av att skilja på dröm och verklighet.

Det är ingen omfattande handling i Carl Unander-Scharins nya kammaropera till text av Alexander Ahndoril, men speltiden är ändå två och en halv timme, och Unander-Scharin är dessutom inte särskilt villig att ta till vara på de dramatiska möjligheter som finns. Musikaliskt sett sker här en oändligt mycket snällare våldtäkt än de sexuella våldshandlingar som förekommer i till exempel Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk eller Brittens The Rape of Lucretia.

Unander-Scharin målar i stället stämningar, ibland med fina små motiviska fyndigheter, men det hade behövts en hetare puls i musiken. Några mer komplexa dimensioner har Ahndoril heller inte givit den plågade kvinna som har operans centrala roll, och språket har just ingen poetisk-musikalisk lyftning.

Huvudrollsinnehavaren Kristina Hansson hade blivit sjuk till premiären och ersatts av Ann-Christine Larsson, som gjorde en hedervärd insats, och det var väl snarast inhoppssituationen, som ledde till ett alltför försiktigt utspel. De två männen sjöngs utmärkt av Mats Persson och Karl Rombo, men dem verkade varken librettist eller tonsättare ha haft något intresse för.

Ellen Trømborgs försiktiga regi förstärkte intrycket av brist på blod, svett och tårar i denna sparsmakade kammaropera.

Lennart Bromander