90-plussarna tror på en ljusare framtid
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ansikten blir ofta mer intressanta med åren.
För en tid sedan började jag söka upp äldre människor för att teckna av dem. Jag hade ett kriterium: De måste vara över 90 år.
Jag cyklade runt i Stockholm. Till Stadsmissionen vid Mariatorget en dag, till en bekants släkting i förorten en annan.
Ganska snart blev det mer än ett roligt tidsfördriv. Medan jag porträtterade dem talade vi om livet. Om deras liv. Om meningen med livet. Och om framtiden.
De föddes mitt i Kreugerkraschen, har levt under hela andra världskriget, kalla kriget, Vietnamkriget och coronapandemin.
Men de flesta jag talat med ser klimatkrisen som den absolut allvarligaste mänskligheten och planeten skådat. Det går för långsamt, säger de.
De har barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De vill att framtiden ska vara ljusare
”Vår tid liknar den före andra världskriget”
”Kriser har alltid funnits. Det är inte så stor skillnad. Jag var med om hela andra världskriget. Jag jämför allt med det och jag tycker att vår tid nu är väldigt lik tiden före det världskriget. Jag tänker på de här småkrigen runt om och de väldiga despoterna, som Putin och den kinesiska ledaren.
Visst är det märkligt att vi har kunnat hamna där igen? Otroligt märkligt. Att folk har glömt bort. När jag var arkeologistudent trodde vi alla att det där med krig skulle vi aldrig behöva vara med om igen. Och nu sitter vi där ändå.
Hur man kapprustar nu och lägger ner så mycket pengar på försvar. Det måste man självfallet göra men det är ruskigt i alla fall. Vilket slöseri med pengar när vi behöver dem till klimatet. Det är fullkomligt vansinnigt!
Det är ofattbart att en man som Putin fått sådan stor makt. Ryssland var ju på god väg att lämna allt det där. Med Gorbatjov var det helt annorlunda. Det var glasnost, precis motsatsen.
Det krävs människor med oerhörd styrka för att bromsa denna utveckling, men tyvärr finns det inte någon sådan stark ledare. Även om han hade en massa fel så var Churchill en sådan. Och Roosevelt. De stöttade varandra, vilket gjorde dem starka tillsammans. Det behövs alltid flera. Det finns inte nu.
Jag är ändå optimistisk angående framtiden, men klimatarbetet går för långsamt. Vi behöver mer lagstiftning och tydlighet från politikerna.
Som arkeolog ser man ju att utvecklingen går ryckvis. Plötsligt kan det gå väldigt snabbt och så stoppar det upp.”
”Jag är optimistisk för att det är roligare”
”Jag ser ljust på framtiden, vi har ju allt på vår sida. Min grundläggande optimism baseras efter alla dessa år på naturvetenskaplig förtröstan. Vi har både tekniken och naturlagarna. Solen är en fullkomligt otrolig grej, en fusionsreaktor på lagom avstånd från jorden som kan ge oss hur mycket energi som helst. Jag har aldrig varit rädd i hela mitt liv. Oro ligger inte för mig. Jag är i grunden optimistisk för jag tycker att det är roligare helt enkelt.
Angående Rysslands anfallskrig i Ukraina har jag en teori som är något djärv, men därför kanske sann: På 1990-talet när USA och Sovjet samarbetade fanns det inget motiv för vapenindustrin. Vi hade en fredlig värld. Det berodde bland annat på Gorbatjov som ville göra en fredlig federation av Sovjetunionen enligt skandinavisk modell. Håll med om att det är som man nästan gråter när man tänker på det? Hur kunde vi hamna här?
I dag är USA och Ryssland stora fiender och som jag ser det är motivet vapenindustrin.
Det är klart att vi har olika åsikter, kära nån, Sovjetunionen var ju kommunistiskt, verkligen inte det som Eisenhower talade om i Amerika. Men man kan väl respektera varandra utan att hota varandra? Eisenhower varnade för att detta militärindustriella komplex kunde komma att förstöra vår demokrati.”
”Krisen nu känns allvarligare än de tidigare”
”Kriserna har avlöst varandra under hela mitt liv. Jag föddes tre veckor innan den stora börskraschen på Wall Street, 1929, och när jag fyllde tio bröt andra världskriget ut. Sedan var det Ungernrevolten, Vietnamkriget och kalla kriget.
Men den här krisen vi är i nu känns allvarligare än någon av de tidigare, den är svårbearbetad. Ekonomi och elförsörjning, det löser sig på något sätt. Men miljön, den krisen kommer inte att lösa sig innan jag har dött. Tanken på att lämna jorden innan man får veta hur det går är jobbig. Hur i helskotta ska det gå?
Det här kriget i Ukraina är mycket allvarligt. Att det inte finns en jäkel som säger ifrån. Var är pacifisterna? Alla talar bara om fler och mer avancerade vapen, mera upprustning, anfall är bästa försvar, och så vidare. Det är inte klokt.”
”Trots all ondska jag sett tror jag människorna om gott”
Burghardt: ”Jag växte upp i en liten stad i västra Tyskland och såg Hitlers framfart på nära håll. Det började med att vi plötsligt skulle säga heil Hitler i skolan. 1942, när jag var 15 blev jag inkallad till luftvärnet. Så småningom tillfångatogs jag av ryssarna och satt i fångläger i Polen i åtskilliga månader. När jag fick tyfus, ville de inte ha mig kvar där. 90 procent av de som fick tyfus dog, men jag överlevde. Jag vägde 40 kilo och fick gå till fots till Tyskland. Efter kriget började jag reparera radioapparater mot mat.
Trots all ondska jag sett tror jag människor om gott. Men det vi ser nu i världen är på flera sätt en upprepning av det som hände före andra världskriget. Demokratierna blir färre. Om Trump kommer till makten igen blir det mycket farligt.
Inflationen vi har nu är inte så allvarlig. På 20-talet i Tyskland, efter första världskriget, var ekonomin i botten. Lönen utbetalades varje förmiddag, och kvinnorna sprang och handlade mat så snabbt de kunde för att inte pengarna skulle tappa i värde.
Jag är inte särskilt orolig för klimatet. Människan kommer alltid att överleva. Vi kommer tvingas anpassa oss till framtidens förhållanden. Naturen är stark och generna ändrar sig så att vi överlever, anpassar oss. Naturen tvingar oss helt enkelt. Man kan inte lura Gud fader, han har satt naturlagarna.
Det är värt att leva ett liv, våra gener lever vidare i nya generationer. Men man ska inte ställa för höga anspråk. Någon gång ska det bli skönt att få somna in för alltid.”
”Man måste ju tro på forskarna”
Berit: ”Jag tror inte att vi kan påverka tidens gång. Det har ju alltid varit klimatförändringar sedan jordens början, en istid till exempel, men vi kanske kan hjälpa till så att det inte går så fort. Vi kan göra något, men inte allt. Man måste ju tro lite på forskarna förstås. Vetenskapen har kommit långt.
Men visst är det bra med vind- och solkraft. I början var jag emot kärnkraft, jag tyckte det var farligt. Men jag har lugnat ner mig där. Nu är jag inte så rädd längre.
Vi trivs bra och är tacksamma att fortfarande ha varandra. Vi har några krämpor, och det är svårt att gå. Men vi försöker leva dagarna så att de känns meningsfulla. Jag har börjat sticka kläder till barnbarnsbarnen. Den yngsta är en månad gammal. Jag menar inte att man måste ha roligt hela tiden, men för mig är det värdefullt att sticka och baka. Jag älskar att ha gäster. Tyvärr dör våra bekanta en efter en.”
”Jag har alltid varit en ganska krass präst”
”Jag var 13 år när andra världskriget bröt ut och jag blev inkallad några år senare, strax innan kriget tog slut. Jag tyckte om att ligga i det militära, man fick mat och logi.
Att vi nu ska gå med i Nato är helt fel. Nato är riktat mot Ryssland. Vi ska precis som schweizarna hålla en neutral linje och stå utanför.
Mitt liv har varit intressant på det viset att jag har varit hemlös. På 1960-talet hade jag det väldigt dåligt. Ingen bostad. Jag vandrade omkring på nätterna och på dagarna sov jag i ett litet rum några trappor upp på Stockholms stadsbibliotek. Ingen märkte det. Jag kände Stockholm by night, alla skumrask som var ute på nätterna.
Det dröjde länge innan jag fick ett riktigt jobb. Jag utbildade mig till präst. Men jag tror inte på ett liv efter detta, det är hemskt att säga, för jag borde väl det. Jag har alltid varit en ganska krass präst.
Det viktigaste i livet är att ha en god hälsa. Jag varken röker eller dricker sprit. Man ska också tänka på att äta nyttigt. Jag tycker mycket om fisk och grönsaker. Jag har varit frisk i hela mitt liv.”
”Det är med stor saknad jag kommer lämna livet”
”Jag funderar hela tiden på meningen med livet. Livet är som en gåva. Det är en riktigt svåråtkomlig fråga.
Jag vore dum om jag inte förstod att det snart är slut. Det är med stor saknad jag kommer lämna livet, men jag måste lämna som alla andra. Det jag kommer sakna är livets puls som slår. Så slocknar det och så glöms man bort och finns inte. Jag har haft tur. Jag är väldigt lycklig över mina två barn och mina barnbarn och vill dem det allra bästa.”
Jenny Svenberg Bunnel är illustratör och har bland annat gjort flera filmer om äldre och ensamhet:
Porträtt av ensamheten (2019)
Damer på balkongen (2020)
