Skarpsynt in i det sista
Olle Svenning minns Villy Bergström
Villy Bergström blev aldrig minister, trots att han var sin generations främste vänsterorienterade nationalekonom.
Villy hade begått den yttersta av synder; han hade anklagat Gunnar Sträng för konservatism och brist på socialt medvetande. Texten publicerades i tidskriften Tiden, där både han och jag satt i redaktionen. Det stora, då mäktiga, socialdemokratiska partiet skalv av upprördhet och Sträng hotade avgå.
Villy var respektlös; han betraktade inte nationalekonomin som en riktig vetenskap: ”Jag är professor i liberalism och kapitalism”, sa han.
LO tog tillvara hans väldiga teoretiska kapacitet; Villy fick ett eget forskningsinstitut. Dala-Demokraten insåg hans agitatoriska kraft och hans klasskänsla. Villy blev chefredaktör för tidningen, där hans far varit radskrivare.
Senare i livet blev Villy vice riksbankschef. Då och då åt vi små luncher i den exklusiva direktionsavdelningen. Oändligt långt från Villys proletära uppväxt. Till kaffet och chokladkakan kunde vi sammanfatta decennier av gemenskap. Ungdomsresorna över hela Europa och boken vi skrev om arbetarrörelsen i EEC (numera EU).
Under dagarna mötte vi den då upproriska fackföreningsrörelsen och lyssnade ibland till förfinat och självförtjusta revolutionära författare.
På kvällarna tog Villy fram sin favoritlitteratur: Homeros och Hartvig Frischs europeiska kulturhistoria.
”Jag är illa ute”, skrev Villy i sin sista hälsning. Cancern grävde sig in i hans kropp. Han hann skriva en sista artikel: en stenhård uppgörelse med den vettlösa idén om vinster i välfärden och bolagisering av människors grundläggande behov.
