ÅSIKT

Gud tog sin hand från Maradona

Den nya filmen om Diego Maradona skildrar fotbollsmagi, klass och korruption i skimrande bilder.

avJon Asp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: AP
Maradona på 80-talet. Bild från Asif Kapadias film.

Två bilder sticker ut i Diego ­Maradona, en ny film om argentinaren som mer än någon annan enskild fotbollsspelare i modern tid fört sitt lag till den absoluta toppen – det argentinska landslaget såväl som det forna strykgänget ­Napoli. 

Om den första markerar den unge ­Maradonas intåg i Napoli får den andra – från klubblagets julfest efter att Argentina slagit ut hemmafavoriten Italien ur VM 1990 – symbolisera uttåget.


Maradona hade burit huvudet högt inför turneringen och till och med vädjat om ­Napoli-supportrarnas stöd inför matchen. Men Italiens förlust efter straffar skulle ­ändå bli för mycket för nationen, Neapel inräknat, något som så småningom ledde fram till Maradonas sorti från fotbolls­scenen. 

På bilden är hans blick tom, trots framgångarna i VM. Hur han än väljer att ­hantera sitt liv – svettandet mellan löpbandet och kolalinorna – så har polisen och myndigheterna slutat att se mellan fingrarna på hans göromål. Detta sam­tidigt som maffian tröttnat på den negativa uppmärksamhet som spelaren drar till sig. 

Så sitter han där, ensam vid sitt bord, medveten om vad som väntar. Asif Kapadia, filmens regissör, låter bilden ligga kvar länge.

Men det är den första bilden, från in­tåget, som är vackrast. Efter en skandal­omsusad tid i gentlemannaklubben Barcelona presenteras han på en presskonferens som ett nyförvärv i Napoli. Många ­höjer på ögonbrynen inför det faktum att Neapel, en av Europas fattigaste städer, köpt en spelare för rekordsumman 65 miljoner. Detta troligtvis med hjälp från Camorran.

När Maradona får frågan om maffians roll i övergången, skyndar Napolis president till undsättning. ”Hur vågar du ställa en ­sådan fråga?”, ryter han och journalisten beordras lämna lokalen. Presidentens ilska stegras, och med den Maradonas förundran, som visste han ingenting om någonting. Men just där, just då, förstår han kanske att spelet på planen går igen bakom ­kulisserna, att allt inte är rent spel där heller. 

Filmen är en påminnelse om hur mycket renare fotbollen blivit, i alla fall på ytan.


Kapadia har tidigare gjort originella ­dokumentärer om formel 1-stjärnan ­Ayrton Senna och popikonen Amy Winehouse. Filmen om Maradona för­löper mer program­enligt, och historien om arbetarklassgrabben från Buenos ­Aires kåkstäder som förfinade fotbollskonsten, gick från rags to riches och tog med sig både familj och lagkamrater, har ­berättats flera gånger förut, till exempel av Emir Kusturica

Men ändå, vilket skimrande material ­Kapadia för­fogar över! Här varvas rara svartvita bilder från uppväxten med senare allmängods från planen, med Napoli som självklart nav. De lustiga anekdoterna är många, som när Maradona kommer till klubben, ber om ett hus men får nöja sig med en ­lägenhet, ber om en Ferrari men får en Fiat. Det vill säga innan han vänder upp och ner på hela staden och blir dess andre frälsare efter ­Jesus. 

Filmen är en påminnelse om hur mycket renare fotbollen blivit, i alla fall på ytan. Betänk följande: i en stormatch ger sig Maradona ut på ­ännu en ­soloraid innan han kapas brutalt långt in i straffområdet. Förseelsen, som i dag skulle rendera straff och rött kort, ger här bara indirekt frispark (som Maradona visserligen sätter!). I jämförelse med Messi och Ronaldo var ­Maradona mycket mindre skyddad. Pengarna i fotbollen var också mindre och spelarna var inte lika trolösa, varför toppnamnen fördelades på flera klubbar. 


Kanske bidrog också den opolerade miljön till Maradonas spelstil, som kombinerade ren genialitet med smärre fusk. Vem har inte hört talas om ”Guds hand” i samband med Argentinas vinst över England i kvartsfinalen under VM i Mexiko 1986? Alltså Maradonas ”handboll” som ingen såg förrän på reprisen. En händelse direkt följd av tidernas kanske vackraste mål, där Maradona forcerar från egen planhalva förbi halva motståndarlaget innan han placerar bollen till vänster om målvakten. 

En rund liten gosse från slummen kunde visserligen charma brallorna av fotbollsvärlden, men arvet gick inte att löpa ifrån.

Det är mitt starkaste fotbollsminne: jag var sju år och satt klistrad framför tv:n. Och min sorg var således stor när en ­rejält överviktig och uträknad Maradona, efter en sensationell comeback under VM i USA 1994, stängdes av för att ha spelat skjortan av motståndarna med efedrin i blodet. Kanske inte oväntat, men beskedet tog mig likväl hårt.

Tittaren påminns också om hur klassamhället genomsyrar fotbollen. En rund liten gosse från slummen kunde visserligen charma brallorna av fotbollsvärlden, men arvet gick inte att löpa ifrån. Vart än Maradona åkte möttes han av glåporden. 


Några av de största hatarna fanns i England där både Guds hand och Falklandskriget var en het potatis. Värst var de ­rika klubbarna i norra Italien, där exempelvis Juventus-klacken på en banderoll uppmanade napolitanarna att arbeta hårt ­eftersom man intecknat sin röv för argentinaren.

Stämpeln av smuts och underklass var så påtaglig att Maradona och hans ­lagkamrater internaliserade utanförskapet. Efter en av Napolis ligatitlar skrålade ­laget glatt om sina horor till mammor som satt dessa oväntade vinnare till världen.

Något liknande känns otänkbart 2019. I dag är fotbollen på flera plan mycket mer polerad och mindre ful i munnen, även om inga ­allianser tycks oheliga. Ta till exempel Mesut Özil, med kurdiskt ­ursprung och en av Tysklands största stjärnor, som på sitt bröllop nyligen ­hade Turkiets president som best man. Samme Özil som efter förra sommarens bakslag i VM anklagade den tyska förbundsledningen för strukturell rasism. Vem skulle du helst hänga med: Erdogan ­eller den italienska Camorran?

Det är förstås svårt att jämföra korruptionen då och nu, men kanske var hyckleriet ändå mindre under Maradonas tid, på och utanför fotbollsplanen, och kanske var känslorna starkare. 

Det är i alla fall en tanke som den senaste filmen om fotbollens störste förlorare ger näring till.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film

Fotboll

Neapel