Nästa mål i högerns eviga krig: Iran

Thomas Engström om en amerikansk affärsmodell som sprider död och förintelse

USA-trupper på marsch under Irak-kriget 2004. Säkerhetsjätten Haliburton med kopplingar till Dick Cheney tjänade 39,5 miljarder dollar på korståget mot Saddam.

Människan är förnuftig och fattar alltid vettiga beslut, och gör hon till äventyrs inte det kommer snart marknadens osynliga tassar och rättar till missförhållandet. Så är det ju bara. Det står klart någon gång i förskolan och hamras sedan in ytterligare, hela vägen upp genom Handels eller Juridicum och vidare in i ledningsgruppen för ett börsnoterat bolag, en konsultfirma, en advokatbyrå, en vårdkoncern. Meritokratin är högerns realiserade motsvarighet till vänsterns utopi om det klasslösa samhället.

När det är så ståtligt inrättat kan man inte gärna ifrågasätta att de bäst meriterade ska ha mest makt. Vilka skulle annars ha det? Och är definitionen av bäst lämpad att man har mest pengar, vilket definitionen bums blir när äganderätten är grunden för hela samhällsskicket, då kan man belåtet konstatera att allt är ordnat till det bästa.

Kors i taket: ett system som utformats av rika ställer upp som främsta kriterium för makthavande att man är bra på att tjäna pengar. Och är det något som ökar sannolikheten för att man ska tjäna pengar så är det att man föds i en familj som har varit bra på att tjäna pengar.

Vilket underbart sammanträffande; där har vi den ljusets dynamik som efterhand har bländat bort konfliktlinjen mellan de tidigare ärkefienderna konservativa och liberaler. Åt den som har ska vara givet – ännu mer. Vips har det blivit samma sak, frihet och tradition. (Inte konstigt att Ulf Kristersson blir så bjäbbig när någon hävdar att hans ”liberalkonservatism” skulle vara en självmotsägelse.)


Kommer man från ingenstans, vilket det emellanåt inträffar att någon gör, då blir alla ännu gladare. För då är man undantaget som bekräftar regeln, eller rättare sagt man är regeln, man är regelns själva skyddsobjekt: den heliga individen, the selfmade man, den lyckliga horan. Den amerikanska drömmen.

Dick Cheney var en sådan man. Och han gav oss vår tidsålder, det eviga krigets epok. Efter att sovjetkommunismen hade lockats att kapprusta bort sitt futtiga överskott behövde högern inte bara en ny yttre och inre fiende, utan ett tvättäkta nytt svepskäl för att fortsätta med underkuvandet av den globala södern.

Islam såg bra ut. Bruna ögon, konstiga kläder, skägg hit och dit, nej till sprit och fläsk; allt man kan önska sig. Främlingen! Och så fanns det muslimer som försökte spränga folk i luften. Det var nästan för bra för att vara sant.

Om djävulens främsta trick var att lura människorna att han inte finns, var högerns att lura väljarna att socialistiska partier bara drivs av makthunger. För det är högern som är fixerad vid att försvara sin makt.

Högerns skickligaste anförare spelar ofta med i charaden om att man egentligen bara bryr sig om pengar. (Ekonomisk ”kompetens” är de svenska borgarnas paradgren, trots att deras politik bevisligen leder till svällande budgetunderskott och välmenande mellandagsrea åt vänner och bekanta som till en härlig rabatt får köpa upp vårdcentraler, apotek, sjukhus och skolor.)

De krafter som ligger bakom infernot behöver inte riskera någonting på riktigt; det skulle strida mot deras affärsmodell. De behöver bara bekosta kampanjerna åt politiker som lurar sina väljare att hosta upp slantarna

Halva befolkningen – den halva som har en del pengar och hoppas på att skaffa sig lite mer – kommer ju alltid att bli tjurig när den beskrivs som materialistisk och snål och girig, och då fortsätta att rösta högerut för att hämnas på sina häcklare.


En gång framförde The Economist argumentet att USA inte alls invaderade Irak för att storföretagen ville plundra ut landets oljereserver (”omsätta dem på världsmarknaderna” som det heter på geopolitiska), eftersom det är uppenbart att kriget kostade USA mycket mer än vad oljan var värd.

Det är ett utmärkt argument; bättre än så blir inte gammelliberaler och neokonservativa med pennan. Ett rasande intelligent argument, oemotsägligt i all sin enkelhet.

Det har bara en irriterande brist. Det var faktiskt inte de amerikanska oljebolagen och vapentillverkarna som betalade krigskalaset, det var de amerikanska skattebetalarna, delar av den amerikanska underklassen i ”yrkesarmén” och 600 000 döda irakier.


Ja, har man sett på fan. Precis som när storfinansen skulle räddas 2008–2009 var det inte de brottsligt vårdslösa kreditbolagen som fick ta notan, utan de vanliga medborgarna. Det var likadant när miljoner fattiglappar i Vietnam, Laos och Kambodja förkolnades för att USA helst ville slippa se ett nytt Kuba.

Och det kommer att bli likadant när Iran tydligen ska förvandlas till ett nytt Syrien för att hållas på mattan. Ingen orkar längre med fullskaliga markinvasioner, med allt det innebär av ansvar och dålig pr. Nej, det räcker gott för Saudiarabien, Israel och USA att Iran utplånas som regional stormakt. Ett syriskt scenario, ett ”inbördeskrig” pådrivet av utomstående, framstår som en enklare och billigare modell.

De krafter som ligger bakom infernot behöver inte riskera någonting på riktigt; det skulle strida mot deras affärsmodell. De behöver bara bekosta kampanjerna åt politiker som lurar sina väljare att hosta upp slantarna. 

Det är därför bombmattor helst ska framställas som ”humanitära” eller, när folk nu har tröttnat på att befria ihjäl otacksamma mörkhyade människor, som ett stackars självförsvar mot förmodade massförstörelsevapen. Finns det inga vapen än? Då kommer de kanske att finnas, förr eller senare. Låt oss likt Sarah Connor i Terminator-filmerna starta krig för att försvara oss mot framtida vapensystem.


När Dick Cheney skred till verket hade han, då han sa upp sig från vd-posten på den privata säkerhetsjätten Haliburton, fått 34 miljoner dollar i avgångsvederlag för att ha råd att bli Bushs grå eminens. Haliburton fick sedermera fint betalt för sin satsning – i synnerhet när den amerikanska försvarsmakten upptäckte att den under ledning av Cheney och Rumsfeld hade gått in alldeles för klent rustad i Irak, och därmed raskt tvingades att beställa förstärkningar från … Haliburton.

På korståget i Mesopotamien tjänade bolaget 39,5 miljarder dollar. Jag får det till gott och väl tusen gånger insatsen. Inte för att jag är meritokratiskt fullärd på något sätt, men jag bedömer att det är god avkastning på investerat kapital.

Medan planeten brinner upp kan vi alltid trösta oss med att våra bäst lämpade bara blir bättre och bättre på det de gör.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.