Skitstövelns bästa tid är nu
Förlorarna har blivit vinnare – i verkligheten och på tv
Handlingen i tv-serien Succession (HBO) är enkel: Patriarken Logan Roy måste utse en arvtagare till sitt mediekonglomerat. Maktstrider av machiavelliska snitt blossar upp bland familjemedlemmarna.
Serien har jämförts med Kung Lear och det finns onekligen paralleller till Shakespeares tragedi om kungen som ska lämna riket till sina tre döttrar och lovar mest till den som kan bevisa att hon älskar honom högst.
Att pengar och makt lockar fram det sämsta i människan är en gammal sanning men det tar också fram det bästa inom samtidskulturen. Aldrig förr har tv-rutan befolkats av så många pengastinna skitstövlar – korrupta politiker, själviska miljardärer och sadistiska chefer – och aldrig har tv varit bättre.
Den klassiska litteraturen är förstås full av giriga skurkar, som knösen Pluto i Dantes Inferno, Shakespeares lady Macbeth och Charles Dickens rika surgubbe Ebenezer Scrooge. Men i modern populärkultur var den girige skurken länge förpassad till de ”enklare” kulturformerna, som såpoperan och västernfilmerna. Vem minns väl inte oljemagnaten JR Ewing i Dallas?
Dagens ärkesvin tar plats i finare salonger och med andra förutsättningar. Medan JR Ewing straffades för sin girighet genom att förlora både familj och företag, och Ebenezer Scrooge kom på att generositet är trevligare i längden, är de moderna svinen oemottagliga för sådana universella sanningar. De har visserligen makt, pengar och saknar empatiförmåga, precis som sina föregångare. Men de har också en uppsättning värderingar som går ut på att de faktiskt har rätt till både pengar och makt. Alla pengar och all makt. Lady Macbeth må varit missnöjd för att hon bara hade ett slott men Logan Roy ser det som en självklarhet att han ska ha monopol på nyheterna i alla medieimperium – inte bara ett.
Lady Macbeth klarade i slutändan inte att av leva med sin girighet. Logan Roy klarar inte att leva utan den.
Det tycks finnas en utmaning, manusförfattare emellan, i att se exakt hur otrevlig man kan göra en karaktär
En annan avgörande skillnad är att det moderna svinet inte har någon moralisk kompass i sin närhet. De har ingen Bobby Ewing som i kontrast till svinet själv kan stå för de rätta värdena. Tvärtom, svinets familj och vänner består bara av andra svin. Tiden då egoism och girighet straffar sig i slutändan är förbi, dagens ärkesvin är vinnare.
Det tycks finnas en utmaning, manusförfattare emellan, i att se exakt hur otrevlig man kan göra en karaktär och exakt hur många sådana man kan ha med i en serie utan att förlora publikens sympati och intresse. Denna väg började trampas fram under 2000-talet via moraliskt tveksamma tv-karaktärer som Tony Soprano, Don Draper och Larry David. Men de hade i alla fall charm och flera försonande drag.
Dagens ärkeskurkar har ingenting av det, knappt ens humor. De har aldrig haft en kompis som inte varit förmögen. De äger tv-kanaler och alla åsikter som framförs i dem. De är helt enkelt genomvidriga as. Det som har hänt är att gårdagens förloraregenskaper blivit dagens vinnaregenskaper – på tv precis som i verkligheten.
Logan Roys jagsvaga svärson får en chefspost långt över hans kompetens. Låter det bekant?
”Succession” har inspirerats av mediemogulen Rupert Murdoch, som äger flera nyhetsmedier (som propagandakanalen Fox News). Tv-familjen Roy, precis som verklighetens familjen Murdoch, har inte bara pengar utan enorm makt, inte minst genom de nyhetskanaler som kan skapa en hjälte av en medelmåtta. I serien bestämmer sig äldsta sonen Connor på inga grunder alls – förutom att han hört några bra saker på tv – att kandidera till president. Som han ser det räcker det med pengar, inflytande och en särskild talang för ”tolkningar” av sanningen. Påminner det om någon?
Logan Roys jagsvaga svärson får en chefspost långt över hans kompetens. Låter det bekant? Han heter Tom i serien och inte Jared Kushner men skulle kunna göra det.
House of cards (Netflix) kvalar in på listan, tv-serien om streberparet Underwood vars politiska ambitioner sträcker sig långt bortom småpotatis som mord och bevisröjning.
Även svenska serien Fartblinda (Cmore) där en ekonomijournalist kommer in bakom de stängda, förgyllda dörrarna i finansvärlden. Serien baseras på en roman av Carolina Neurath och det finns likheter med Sven Hagströmer och Mats Qvibergs investmentbank HQ, vars uppgång och fall hon tidigare skildrat i boken Den stora bankhärvan.
”Veep” (HBO), med Julia Louis-Dreyfus som den människoföraktande politikern Selina Meyer är visserligen ett komediformat men refererar ständigt till verkliga händelser och personer. I den avslutande säsongen dealar presidentkandidat Meyer till sig en liten ”skjuts på vägen till Vita huset” från Kina och låter sedan sin egen personal ta skulden när skandalen hotas uppdagas. Sa någon Trump?
Precis som med Succession filmas Veep med handkamera för den dokumentära, mer verklighetsnära känslan. För det är ju verkligheten, inte fiktionen, som är både skämtet och tragedin.
Förutom tolkningen av samtiden balanserar serierna på gränsen mellan drama och satir. Innanför de fiktiva kontorsdörrarna bollas idiotiska idéer som bara känns ”fräscha” för någon som inte besökt en vanlig matbutik på länge. All personalstruktur är åt helvete, titlar byts ut från dag till dag, ”Okej, men om jag är kommunikationschef då?”.
Men även om dessa serier lånar form från satiren så är innehållet ett annat. Handlingen är becksvart, kantad av svek, känslomässigt misshandlade föräldrar och tom sexualitet. Ja, till och med i Veep. Visst, den är uppenbar satir men har ett mörkt och tragiskt slut.
Häri ligger seriernas storhet. Poängen är inte om att skapa sympati för absurt rika och amoraliska människor. Eller ens förståelse för världsfrånvända skitstövlar med köpt och inte valts till makt. Poängen är att visa absurditeten i det.