Bildts förbindelser med Kiev är farliga
Utrikesministerns personliga stöd för nationalisterna i Ukraina förvärrar krisen
Det är hjärtslitande bilder vi sett från mordbranden i Odessa i fredags. Förtvivlade människor hoppar från fönster på femte våningen. Andra klamrar sig fast på avsatser eller i fönsterbågar. Ett fyrtiotal människor dör medan polisen tittar på och brandkåren dröjer.
Tyska Der Spiegel skildrar i en artikel vad några regeringstrogna ukrainska medier inledningsvis berättar om tragedin. För dem är det ”patrioter” som trängt tillbaka och ”rökt ut” separatisterna. Guvernören Vladimir Nemirovski är förbannad på polisen men försvarar brandstiftarna med att de ”neutraliserat beväpnade terrorister”.
”Dödligt hat” satte Der Spiegel som rubrik på sin artikel och det var verkligen ett dödligt hat mot regeringsmotståndarna som spelades upp. Den som under månader har följt den ukrainska propagandan och läst de ensidiga skildringarna av separatisternas motiv har kunnat se detta hat (i mildare fall en urgammal russofobi) expandera.
Visst, propagandan från rysk sida har varit lika intensiv. Jag har själv följt den noga på Russia Today eller via de ryska tv-kanaler som jag kan se på min Ipad. Men mellan dessa propagandastormar hade man väntat sig att västeuropeiska politiker skulle kunna inta en något mer balanserad hållning. Tyvärr har många av dem helt försvurit sig åt den ukrainska nationalismens version av sakernas tillstånd.
Den polske utrikesministern Sikorski twittrar att det är ”utländsk inblandning” som åstadkommit tragedin i Odessa. Underförstått: De döda har sig själva att skylla och det är Rysslands fel att regeringsmotståndare bränns inne. Att han själv (liksom amerikanska politiker och CIA:s chef) varit en del av denna utländska inblandning verkar han ha glömt.
Sikorskis gode vän Carl Bildt är förstås inte sämre. I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”
Nej, Carl Bildt var säkert nykter. Men hans omdöme är grumlat av en total identifiering med den nuvarande regimen i Kiev. Han ser sitt engagemang i Ukraina som sin egen personliga spelplan snarare än Sveriges officiella utrikespolitik. Hans valspråk är och förblir: ”UD - det är jag”.
Vår utrikesminister talar oupphörligt om ryska ”ligister” och ”huliganer” Han kan aldrig uppbåda någon medkänsla för de enkla kvinnor och män som ställer sig framför stridsvagnarna i Slavjansk. Om de inte är ”gröna män” i gradlösa uniformer vet han inte vilka de är. Han har inte ett ord av fördömande för de ligister som kastat brandbomber i Odessa eller som enligt dokumentation på Youtube sköt på folk som försökte rädda sig undan lågorna. Han förstår kanske inte att de sörjande anhöriga som med kors och ikoner samlas utanför den nedbrända byggnaden i Odessa inte är betalda av Putin. De ber sina böner på kyrkoslaviska, det språk som trots allt förenar både ryssar och ukrainare i sorgens tid.
Man har knappast kunna läsa några artiklar i svenska tidningar som försöker förstå de enkla människor som rent faktiskt är rädda för regimen i Kiev. Men Frankfurter Allgemeine hade för några veckor sedan ett undersökande reportage från Lugansk. Reportern frågar en pensionerad kvinnlig ingenjör vid en barrikad: ”Varför står ni här?” Och han får svaret: ”Jag står här för min fars skull. Han föll 1943 utanför Charkov, i kriget mot fascismen. Står jag inte här hade hans död varit förgäves”.
Det är klart att kvinnorna i Lugansk är rädda. De kan inte avgöra sanningen i den ryska propagandans uppblåsning av det fascistiska hotet, men de vet att tre av Svobodas ministrar sitter i regeringen i Kiev. Vad de förstås inte vet är att Svobodas kontakter i Sverige främst har varit med Svenskarnas parti, den gruppering som fick kyrkklockorna i Jönköping att varningsringa och vanliga medborgare att ge sig ut på gatan. Kvinnorna i östra Ukraina har mer gemensamt med upprörda Jönköpingsbor än med ministrarna i Kiev.
Carl Bildt måste förstås till slut twittra om sin förhoppning att de ansvariga för massakern i Odessa ska ställas inför rätta. För säkerhets skull skickade han detta buskap också på ukrainska och ryska. Men tror han verkligen själv på en demokratisk rättsstatlig process i ett Ukraina när riksåklagaren är en företrädare för en del av de nationalister som kastade brandbomber in i fackföreningshuset?
Problemet med regeringen i Kiev när det gäller att upprätthålla lag och ordning är förstås att den har en svag legitimitet. Det är inte jag som påstår detta utan Peter Gauweiler, vice ordförande i tyska konservativa CSU. Problemet är också att amerikanska och europeiska politiker nu försöker göra Ukraina till det enhetliga land som det aldrig har varit annat än under påtvingade ok från tsarer eller kommunister. Det är lika lite enhetligt som det forna Tjeckoslovakien (därför nu uppdelat). I det gamla habsburgska Lviv och det ryska Lugansk finns helt enkelt olika historieberättelser, ungefär som den kulturella skillnad mellan England och Skottland som nu kan komma att avgöra Storbritanniens framtid.
Om inte en ukrainsk regering kan lyssna till båda sidors självuppfattning kommer landet att förbli en permanent oroshärd i Europas mitt. Och om Kremlbossar, Natochefer och beskäftiga europeiska utrikesministrar inte kan låta bli att bidra till polariseringen kan inga nationella sår läkas. I bästa fall skulle kanske katastrofen i Odessa ändå kunna bidra till ett uppvaknande på alla sidor.
