ÅSIKT

Kivik Art Centre – oklar vinnare

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahre om ett rättsfall utan ände

I år är det nio år sedan det öppnade, Kivik Art Centre. Den spöregniga sommardag då en entusiastisk Sune Nordgren med raska stövelkliv drog med sig en huttrande presskår försvinner i ett dis bakom det som dominerat åtta av centrets nio år: Tvisten med Ulf Lundell.

David Chipperfields och Antony Gormleys A sculpture for subjective experience of architecture är ingen skulptur utan en byggnad och ska därför ha bygglov, hävdade Lundell. Eller ja, från början var hans klagomål att en besökare från högst upp i skulpturens torn kunde se hem till honom. Frågan om vad verket är, fri konst eller bygglovspliktigt hus, har valsat i rättssystemet. Bland annat har ett tillfälligt bygglov upprättats.

I går, torsdag, kom domen från mark- och miljödomstolen som upphäver tidigare rivningsbeslut och beviljar bygglov. Domstolen konstaterar också att allmänintresset väger tyngre än Lundells eventuella problem med insyn.

Efter alla dessa år, är det nästan omöjligt att skilja Lundell från Kivik Art Centre. Om tvisten verkligen är löst en gång för alla (jag tvivlar) återstår för institutionen att finna en ny väg tillbaka till publiken, den offentliga uppmärksamheten, sponsorerna. Hemsidans historiska avsnitt talar ett tydligt språk: visionerna är inte obefintliga, men ointressanta bredvid den successivt växande rapporteringen om rättsfallet.

Så om vi var några som undrade vad detta var för en hybrid mellan skulpturpark, projektplats och konsthall, då, för nio år sedan, så är det kanske ännu fler som undrar nu. Vad ska det vara? Eller vad ska det bli?

Ulf Lundell, däremot, går oskadd ur en strid han för tillfället har förlorat. Hans verk och gärning påverkas knappast av detta debacle kring det öppna landskapet.

ARTIKELN HANDLAR OM