De Geerna mer om Carl Johans konst
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-11-20
Boken om konstnären ger för ytlig bild av hans skapande
Det har blivit dags för Carl Johan De Geer i det lilla förlaget Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer och det första som slår en är hur mycket De Geer har gemensamt med en annan svensk konstnär. En konstnär som man för inte så många år sedan knappast hade associerat till under samma vecka.
Nämligen Jan Håfström.
Carl Johan De Geer – målare, fotograf, filmare, författare, formgivare, Blå Tåget-medlem och sextioåttagenerationens portalkonstnär. Lekfull, medan Håfström var tankfull: ruinromantik, Ekelöf, mörkrets hjärta, spår- och fragmentestetik, medlem i redaktionen för postmodernismens svenska flaggskepp Kris.
Men man ser inte längre någon avgrund mellan Håfströms skogar och De Geers, bara temperamentsskillnader. När de båda på senare år sökt sig bakåt mot en barndomsvärld byggd av serietidningar och pojkboksäventyr blir likheterna än större.
Tiden har en förmåga att slipa av ideologi och sammanhang, de är fernissa som nöts bort. I stället blir estetiken men också tidens avtryck i djupare mening (attityder, stämningar, stil) synliga.
Samtidigt är Carl Johan De Geer förstås ett unikum. Få har lyckats så bra – eller misslyckats så intressant – på så många områden. Hans Skända flaggan- och USA mördare-serigrafier är klassiker. Tv-serien Tårtan är också en klassiker. Tidningen Puss är legendarisk. Hans mönster för 10-gruppen? Klassiker. Den som sett den lilla minnesfilmen om Lena Svedberg glömmer den aldrig.
Därför är det inte bara pocketformatet som gör att det här inte är den definitiva Carl Johan De Geer-boken, för en bok räcker inte, det skulle behövas en multimediabox.
Bildurvalet är ändå relativt omfattande och De Geer själv kommenterar kort allihop. Tristare är att Dan Josefssons text så mycket handlar om konstnären och hans barndom och så lite om hans konst. Inte för att det är kontroversiellt att hävda att Carl Johan De Geers konst handlar extra mycket om honom själv (för övrigt ännu en beröringspunkt med Jan Håfström), utan för att det hade varit intressant att läsa om estetik och politik och kopplingarna dem emellan också. Här får man intrycket av att hela konstnärskapet är en följd av barndomstrauman – enbart.
Så den stora Carl Johan De Geer-boken väntar alltjämt på att skrivas, den som hittar korrespondenserna mellan de märkliga djuren i hans bildvärld, som frågar sig varför det finns så mycket fåglar och flygplan där, som tittar på alla upprepningar och utreder det där maniska draget.
Efter att länge ha tyckt att konceptet Carl Johan De Geer liksom är intressantare än hans konst är det nu nästan tvärtom. Tiden är inne för att titta på hans konst på allvar.
Nils Forsberg
Fotot: Dan Josefsson är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Nils Forsberg, Expressen.
