Tjejgängen tar över
Invaderar litteratur, tv och film
Kalmars jägarinnor har extasen som mål. Fem tonårstjejer vill skjuta småborgerligheten i sank, kasta tuggummi i handbollstjejernas blonda lockar, stjäla godis från kiosken och dricka sig medvetslösa på ”ambulansvin”.
I Tove Folkessons debutroman har tjejerna ett eget kodspråk, de döper gänget efter en Södergrandikt, och tillsammans svävar de. Tar över ”hela världen eller åtminstone Kalmar (med omnejd)”.
”The future’s so bright, I gotta wear shades.”
Frihetskänslan påminner om filmer som Milos Formans Hair och Lukas Moodyssons Vi är bäst, och romaner som Ulf Lundells debut Jack och Joyce Carol Oates Foxfire – en tjejligas bekännelser.
Kalmartjejerna är bullriga. Killar är objekt och staffage, jägarinnor rår de inte på.
Fast det gör de, blir den bittra insikten.
När leken och festen är över.
Världen är mer förutsägbar än hippa tjejgänget velat gå med på. Det vill man inte som ung. Det är just Eva – den blyga med akademikerföräldrar – som förverkligar drömmen att ta sig från stan. Hon högutbildar sig, skriver och minns sitt sena 90-tal. Sista natten med gänget.
Folkesson drar upp språkvolymen på full patte. Det dundrar, gnistrar, svischar och läsaren bjuds in till festerna, fyllorna, fyrverkerierna.
2014 blev för mig tjejgängens år. Framtidsutsikterna för unga förefaller bistra. Men har tjejkompisar någonsin haft så här roligt i litteraturen?
De rör sig rastlöst långt från klichéernas väninnetvåsamhet, långt från tjejintriger och självdestruktivitet.
I Stefan Lindbergs roman Du vet väl om att du är värdefull har Malin, Tanya och Madde en festarsommar i barndomsstaden, som påminner om Alingsås. Precis som jägarinnorna i Kalmar drömmer de sig bort. Till London. Plugga till datalog. Huvudkaraktären Malin är humoristen, imitatören, en cynisk sanningssägare.
”No future” textat med tusch i pannan.
Lindberg kan småstadsjargongerna. Särskilt hos dem som har föräldrar som kan allt om insexnycklar, men inget om intersektionalitet. Smeknamn och öknamn utgår ofta från en kroppslig defekt eller etnisk härkomst.
Gänget är liksom sina systrar i Kalmar fenomenalt på att skapa festkänsla av ingenting. Vi drar upp till utkiksplatsen och partajar med döda poeter! Läsa dikt balanserande på Karin Boyes minnessten, (platsen där poetens kropp hittades).
Stefan Lindberg nämner inte klass, men romanen är en lågande klasskildring. Malins mamma är ensamstående och söndervärkt av hårt jobb på tvätteriet. Hennes pappa är ex-lokförare som hamnade i spritångorna. Malin extraknäcker i kassan på Ica och bär böcker på Bokia. Anställning och heltidsjobb kanske förblir en dröm, liksom att dra från stan för gott.
Bokia-Jennie pluggar däremot redan på juristlinjen i Lund. Föräldrarna funderar på att skicka henne på ett utbytesår i Toulouse, för att ”bygga vidare på franskan”.
Nu till ett ofrivilligt tjejkollektiv i Future perfect, den ironiska titeln på Ma0ra Lees roman om Chandra som hamnar snett i det lilla nordskånska samhället. Här finns inget tjejgäng som stärker identiteten, men det finns ett förtrollande avsnitt som utspelar sig på en psykiatrisk klinik för unga flickor: Borgmästarvillan.
Samhällets välanpassade smyger förbi trädgården för att kanske få en kittlande inblick i hur de vilda flickorna beter sig. Nymfomanen, boxarbruden, anorektikern, den förståndshandikappade och hon som utsatts för ”människorov”.
De missanpassade som peepshow. Är flickorna på humör kan de skrämma skiten ur de nyfikna genom att rusa som ”vilddjur” och kasta sig mot järngallret.
Ta sig härifrån, är det mest infekterade samtalsämnet i Borgmästarvillan. När alla förstår att Chandra är den som ytterst tillfälligt stängts in faller bilan.
Scenerna från kliniken är mycket filmisk och påminner bitvis om en av årets bästa filmer, Girlhoood, om ett kompisgäng i ett av Paris ytterområden. Enligt regissören Céline Sciamma – som tilldelades bronshästen på Stockholm filmfestival – är filmen den första i Frankrike med fyra svarta tjejer i huvudrollerna.
Vi får följa 16-åriga Marieme som hos studievägledaren får sin dom. Hon vill bli ”normal”, men betygen räcker inte till för gymnasiet. Vad göra? Vad som helst, men inte städerska som ensamstående mamman.
Marieme tuffar till sig, går med i skolans karismatiska, hårda brudgäng och hon drar in en peng som langare. Småkriminalitet och gängslagsmål får här ett kvinnligt ansikte.
De fyra lyfter varandra högt över höghusen. Hyr ett hotellrum där de dansar och festar loss i stulna klänningar. De beskyddar varandra intill sista blodsdroppen, tröstar och smågrälar som dåliga förlorare i minigolf.
Varför är tjejgängen populärt stoff just nu? Troligen för att de klivit över från populärkulturen, ungdomsböcker och tv-serier. Tänker på häxorna i ockulta ungdomsromanen Cirkeln som nu ska bli film. Tänker på de fascinerande karaktärerna i dramaserien Orange is the new black som utspelar sig i ett kvinnofängelse.
Succén Girls – om fyra New York-vänner – går nu in på fjärde säsongen på HBO, och en femte är utlovad. Pretty little liars – som har Sara Shepards thrillerbokserie som litterär förlaga – diskuteras flitigt på sociala medier mellan 11-till 18-åriga fans. Enligt tv-mediekännaren Kjell Häglund är serien om fyra unga tjejer som förföljs av en mystisk ”A” – jämte Game of thrones – världens största tv-serie på Twitter, Facebook och Instagram. Unga tjejer fildelar, köper dvd- och bluray-boxar och utgör därmed en maktfaktor, även kommersiellt.
Inom skönlitteraturen är de utagerande, odisciplinerade flickorna märkligt nog ännu en outforskad berättarfåra. Varje gång en författare skildrar en vildsint ung skolflicka eller kvinna – exempelvis Sisela Lindblom och Eija Hetekivi Olsson – höjs det på ögonbrynen. Oj, så härligt arg hon är!
När det refereras till frigörande burdusa flickor är det fortfarande gamla Pippi Långstrump som får stå till tjänst.
Mara Lees flickor i Borgmästarvillan är därvid eniga. De hatar Pippi, hennes ”präktiga busighet”.
