Migration – inte vilken fråga som helst

Petter Larsson om Europas rasistiska historia, rädslan för extremhögern och brännmärkningen av alla invandrare

Hjälparbetare från Röda korset tar hand om en ilandspolad kropp vid den libyska kusten sedan en båt med flyktingar på väg mot Europa förlist. Petter Larsson listar tre tunga skäl till att migration inte kan behandlas som vilken politisk fråga som helst.

”Migrationen behandlas fortfarande inte som ett ämne bland andra” fastslog Expressens ledarsida i lördags (2 juni) i beklagande ton, efter ett Aktuellt-inslag där ekonomen Joakim Ruist fått kritiska frågor. ”Fakta om migration behandlas på ett helt annat sätt än fakta inom andra politikområden”, skriver tidningen och anser att SVT genom åren givit en alltför positiv bild av flyktinginvandringen och att denna intervju gick i samma spår.

Så där låter det förstås ofta. Politiska aktörer är aldrig nöjda förrän medierna framför precis deras uppfattningar. Men jag fastnar ändå vid detta ”ett ämne som andra”. Ty samma sak skrev den socialdemokratiska ideologen Marika Lindgren-Åsbrink, en person jag har stor respekt för, när hon för en tid sedan skulle förklara varför hon står bakom partiets nya asylpolitik: Det är ”oerhört svårt att ha en rimlig debatt om frågan. Jag har många gånger försökt och folk blir alltid direkt otrevliga. Jag har i princip gett upp tanken på att det går att prata sakligt om detta.”

Det kan ses som ett exempel på hur man gärna i den offentliga debatten kontrasterar den egna högstatuspositionen, där man vill tala rationellt, sakligt, realistiskt (gärna med ekonomiska argument, eftersom de kan fungera som formellt icke-rasistiska substitut för kulturella), mot motståndarnas lågstatusposition, där man vägrar tala rationellt, utan kommer dragandes med känslor (ilska!) och vag humanism.


Eftersom tankegången framförs av professionella opinionsbildare, ligger det nära till hands att se det just som ett sådant retoriskt trick. Men om jag ändå utgår ifrån att de faktiskt inte förstår varför vi är många som vägrar betrakta migrationsfrågor och näraliggande ämnen som har med invandrare att göra som vilken skatte- eller trafikfråga som helst, så låt mig försöka ge ett uppriktigt svar.

Jag talar förstås bara för mig själv, men tror att många antirasister och flyktingvänner kan känna igen sig.

Det finns tre viktiga skäl till att migrationsfrågan inte är och inte ska vara ”vilken fråga som helst”.

1

Det första är dess laddning av rasism och nationalism. Jag råkar ha fötts i ett av världens fredligaste och mest välmående länder. Detta välstånd har rätt lite att göra med svenskarnas egna överlägsna förmågor, än mindre mina egna, utan vilar på femhundra år av extrem exploatering, och ofta ren utrotning, av människor i andra delar av världen. Rasismen som en modern och kraftfull ideologi formades som ett försök att legitimera denna politik. De andra är underutvecklade, mindre intelligenta, eller har, som det heter i dag, en på något vis sämre kultur eller religion. De ska underordnas inte för vad de gör, utan för vilka de är. Detta är Europas stora brott, och vi gynnas ännu oavbrutet av den världsordning som etablerades under kolonialismen. Det ger mig och oss både ett ansvar och möjligheter att bistå människor i nöd, men också en plikt att försöka göra upp med vår historia.

”När id-kontrollerna införs är det judepassens spöke jag ser och när någon räknar på vad en somalier eller en afghan kostar, eller när frågan ställs om hur mycket invandring vi har råd med, så är det ekot av vad en jude kostar som jag hör”

Det främsta exemplet på rasismens ohyggligt destruktiva kraft i vår del av världen är Förintelsen, och för Sveriges vidkommande minnet av hur regeringen mellan 1938 och 1943 i praktiken införde inreseförbud (J-pass och senare viseringstvång) för judiska flyktingar. Först när det stod klart att Tyskland förmodligen skulle förlora kriget, lades politiken om.

Dessa stängda gränser under den mest fasansfulla tiden i europeisk modern historia kastar en lång skugga också över oss efterkrigsgenerationer. Det var efter denna erfarenhet den civiliserade världen utropade sitt ”aldrig mer”, och det var i ett Europa sönderslaget av krig som Flyktingkonventionen inrättades, med syfte att inget liknande skulle kunna ske igen: den som på goda grunder söker skydd ska också ges skydd. När jag nu ställs inför människor som flyr från krig och förföljelse, ser jag det som vår tids moraliska appell, som jag måste försöka besvara bättre än krigsårens ”realister” gjorde.


När id-kontrollerna införs är det judepassens spöke jag ser och när någon räknar på vad en somalier eller en afghan kostar, eller när frågan ställs om hur mycket invandring vi har råd med, så är det ekot av vad en jude kostar som jag hör.

Jag medger gärna att det kanske är paranoida och ”osakliga” associationer – situationen är ju inte alls identisk. Men sedan åtminstone 1970-talet har Förintelsen varit den yttersta moraliska måttstocken i skolundervisning och populärkultur, så det är måhända inte så underligt och kanske också förlåtligt om man är misstänksam mot varje försök att sortera och kontrollera människor baserat på deras hudfärg, religion eller ursprung.

2

Det andra viktiga skälet är rädsla. Migrationsfrågan är direkt länkad till den högerradikala och högerextrema rörelsen, i vårt land till Sverigedemokraterna. Löftet att stoppa invandringen är den hävstång som fört SD allt närmare regeringsmakten, men rörelsens ambition är mycket bredare: att skapa samhällen där den fria pressen, kritiska intellektuella, oberoende domstolar och andra institutioner som syftar till maktdelning ska underkastas en auktoritär stat.

Gränskontroll i Malmö 2015.

Den dag ett sådant parti får makten är det inte enbart personer med utländsk bakgrund som har skäl att frukta för sin framtid i det här landet. Också vänsteraktivister, feminister, hbtq-aktivister, antifascister, kritiska journalister och forskare och många andra riskerar att få problem att verka. Jag fruktar själv, på riktigt, en sådan tid, och gör i bakhuvudet upp planer på exil.

Eftersom migrationsfrågan är så central för SD uppfattas den ofta – rätt eller fel – som ett lackmustest för hur man förhåller sig till ytterhögern, och att börja tala om den i känslobefriade ”rationella” termer blir lätt ett slags eftergiftspolitik, där man går dem till mötes. Det är också därför som den här valrörelsen är så skräckinjagande, för vad resultatet än blir i höst, så står SD som vinnare, efter att de två största partierna lovat att genomföra stora delar av deras politik.

3

Det tredje skälet till att det faktiskt inte går att lämna känslorna utanför diskussionen är att migrationsfrågan inte bara handlar om framtida och för mig okända migranter, utan också om dem som redan invandrat. Det vore en charad att låtsas något annat.

När jag hör politiker och opinionsbildare prata om invandrarna, är det mina vänners och bekantas ansikten jag ser. Alla de med finska, baltiska, jugoslaviska, ungerska eller italienska föräldrar jag gick i skolan eller spelade handboll med som ung, de man slogs med, lekte med, flirtade med, älskade eller avskydde. Och förstås mina nutida grannar, vänner och arbetskamrater och de eritreaner, afghaner, rumäner och spanjorer jag träffar som volontär på ett språkkafé.

Det är ju de som brännmärks som problem, kostnader och hot mot ordning och välfärd.

Kan ni förstå att det skär i mig när man vill kunna föra ett ”sakligt” samtal om deras (eller deras metaforiska systrars och bröders) rätt till det här landet?


För att undvika den allra vanligaste avsiktliga missuppfattningen: inget av detta betyder att jag är för fri invandring, annat än som en mycket avlägsen utopi. De som fått avslag på sin asylansökan bör lämna landet, arbetskraftsinvandringen bör vara så reglerad att människor inte enkelt kan utnyttjas och det finns en lång rad länder dit staten som sista utväg också måste ta sig rätten att tvångsdeportera (nej, Afghanistan är inte ett av dem). Det kan i det enskilda fallet vara hjärtlöst, men det är förmodligen enda sättet att slå vakt om själva flyktingbegreppet och förhindra framväxten av en alltför stor svart sektor där papperslösa utnyttjas hänsynslöst.

Det finns med andra ord utan tvekan många svåra avvägningar och val att göra. Men att betrakta migrationsfrågan som ”vilken fråga som helst” skulle innebära att vi bannlyser de fruktansvärda erfarenheterna av nationalism och rasism ur samtalet, att vi legitimerar radikalhögern och att vi gör våld på de konkreta band vi har till andra människor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.