Tillbaka till Sverige
Lidija Praizovic reser i Balkan
Del 5
Sista veckan på Balkan möter L och jag mina föräldrar på Zlatibor. Zlatibor betyder Guldtallen och är ett fjäll i västra Serbien, nära gränsen till Bosnien. Här är luften mycket hälsosam, sägs det: strömmarna från Adriatiska havet, Medelhavet och Alperna möts.
Mamma köper honung, brännässelfrön och getost på marknaden i centrum. Pappa hjälper L köpa rakija.
I de höga fjällen är det alltid svalare än på övriga Balkan. Efter att ha svettats genom 40-gradiga Budva, Dubrovnik och Mostar kommer vi till 10-gradiga, regniga Zlatibor.
Vi bor på ett sjukhus/spa. Det byggdes på 60-talet. Under socialisttiden skickades arbetare, barn och sjuka för en billig peng till hälsoorter runt om i Jugoslavien på rekreation och kurering. Och skolsystemet var gratis för alla, vilket möjliggjorde för min pappa, bondsonen, att ta examen i arkitektur i Ljubljana.
I dag är det främst de bättre bemedlade klasserna och vi från utlandet som semestrar här på spa:et. Det stora hotellkomplexet är relativt tomt. Det finns grupper med överviktiga barn och ungdomar som får professionell hjälp med att gå ner i vikt. Men det är knappast böndernas och arbetarnas barn som har möjligheten. Precis som de saknar möjlighet att studera på universitet, i synnerhet konstnärliga utbildningar, som är dyrast.
Sista dagen i vår serbiska förort går jag på skönhetssalong: gör vaxning, ansiktsbehandling, manikyr och pedikyr. Här kostar det 20 procent av priset i Sverige. Jag väljer ett nagellack som skiftar färg: vid värme är det vitglittrigt och vid kyla rosaglittrigt.
När vi kliver av planet på Arlanda får vi kyssas offentligt – det går inte riktigt på Balkan. Även om jag nästa sommar är tillbaka i mina födelsetrakter – då ska jag upptäcka Albanien, Kosovo, Makedonien och Bulgarien – känner jag lycka och tacksamhet över att Sverige är mitt hemland.
